Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Gertrud Lilja: Sanningen. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gertrud lilja
Hos kvinnan segrar den sunda naturen
alltjämt över den förbenade konvenansen, hon
sluter alltjämt det oäkta barnet till sitt hjärta,
där mannen svär sig fri från faderskapet. . .
— Och från denna regel skulle Rolf
Gillner utgöra ett lysande undantag?
— Det har jag inte sagt. Det var allmänna
reflexioner. Men den som vill, kan dra en
konklusion: Rolf Gillner är inte sämre än
män, som förefaller bättre än han.
Jag tycker Rolf Gillner är en intressant
person, fortsatte Helga. Om inte för annat,
så därför att han är så fruktansvärt ensam.
— Ensam? Bland sina tiotusen kvinnor?
— Just bland tiotusen kvinnor. Har du
inte märkt, hur ensam han är? Vartenda
drag i hans ansikte är ensamhet, varenda
rörelse, vartenda leende ...
— Du glömmer en sak, sade Sonja. För
att vara ensam är något nödvändigt.
— Vad då?
— En själ.
— Vem säger, att han inte har någon själ?
— Jag! svarade Sonja högt och bestämt.
Det blev en liten paus.
— Vad har han egentligen gjort dig för
ont? frågade Helga till slut.
— Ingenting, jag känner honom knappt,
sade Sonja med en axelryckning.
De hade slutat äta. Helga kastade en blick
på klockan och reste sig brådskande.
— Jag hinner inte dricka kaffe .. . Stannar
du kvar?
— Ja, jag stannar och dricker kaffe.
Ett par gäster hade kommit in och placerat
sig långt borta från Sonjas plats. Personen
i båset rätt nära henne hade blivit betjänad
av en kypare, som gått av och till med
brickor. Nu drack han tydligen kaffe, han
som hon.
Varför förnekade jag Rolf Gillner? tänkte
hon. Hon satt och stirrade rakt ut i luften
med dystra ögon. Varför är man så full
av motsägelse, så hysteriskt obalanserad
och överkänslig, när man . . . Man tål inte,
att någon nämner namnet, man är full av
opposition och i ständig försvarsställning.
När det då inte blir anfall utan försvar, går
man själv till anfall — för att inte förråda.
sig... Vad frågar jag efter hans tiotusen
kvinnor? Vad bryr jag mig om allt skvaller
och förtal? Andra människor kan inte lägga
till eller ta ifrån en tum på hans längd inför
mig — han kan det knappt själv: han är.
Jag har accepterat honom på gott och ont...
Varför satt jag och förnekade honom?
Kanske just därför att jag hade råd till det...
Människor, som mitt hjärta är kallt för, tar
jag varmast i försvar — av dåligt
samvete ...
Mannen i båset — det måste vara en man,
för lukten av cigarrök trängde fram till
henne — gjorde sig tydligen redo att gå. Han
prasslade med tidningen som om han vikit
samman den.
Innan hon visste ordet av, stod han framför
henne.
— Får jag slå mig ned?
Hon böjde mekaniskt på huvudet.
Rodnaden, som sprungit upp på hennes ansikte,
gick hastigt över i blekhet.
— Förlåt att jag satt kvar, men jag måste
det för skams, det vill säga kyparens skull,
jag var mitt inne i min middag, när
konversationen började . . . Jag kunde ha gett mig till
känna, menar du? Naturligtvis. Men jag var
tillräckligt simpel att vara nyfiken .. . För du
tillåter väl inte, att jag nämner det vid ett så
fint namn som psykologiskt intresse? Ett
intresse, som i så fall närmast var riktat mot
min egen person: hur skulle jag reagera inför
den ohöljda sanningen?
Sonja svarade inte. Hon satt och lekte med
teskeden. Över hennes ansikte gick små
nervösa ryckningar. Alltsammans var henne
besynnerligt likgiltigt, som det förlorade är,
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
