Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 23 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sven Stolpe: Renans dotterson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Som de flesta franska kvinnliga
amatörförfattare skriver hon ohyggligt illa, och hennes
lätt förklarliga beundran har alldeles lupit
i väg med hennes omdöme. Om icke den lilla
volymen rymde åtskilligt hittills opublicerat
material, kunde den med fördel
okommenterad läggas till handlingarna.

Men inte ens en salvelsefull och lätt
peko-ralistisk syster kan förminska den heroiska
glansen kring Psicharis gestalt. Och åter
frestas man att grubbla över motiv och
drivkrafter i denna kristna officers dramatiskt
snabba och laddade utveckling, som fyllde
hela hans generation med vördnad och oro.

Henri Massis har gett det bästa porträttet
av Psicharis person. Han skildrar honom som
en brunbränd, axelbred, litet bullrande ung
man, som naturligt och lätt uppbär sin
officersuniform. Före denna färdiggjutna
personlighet fanns emellertid en annan Psichari,
vars främsta karakteristika var oron och de
snabba lynnesutbrotten — båda tecken på en
otämd vitalitet av största strömstyrka.

Ernest Psicharis hem var naturligtvis
präglat av morfaderns anda, och pojken
uppfostrades utan metafysiska eller religiösa griller.
Därmed skall emellertid icke vara sagt,
att han medvetet tillägnade sig morfaderns
skepsis. Renan var en snäll gammal gubbe,
som åtnjöt ett smickrande världsrykte, men
något hårdare formulerat program tycks han
på sin ålderdom icke ha propagerat. Hans
kätteri inskränkte sig till små vassa
spiri-tualiteter och milt kätterska maximer, och
Ernest torde icke ha insupit några mer
djupgående fördomar med modersmjölken.

ERNEST PSICHARI

De existerande skildringarna av Psicharis
gymnasistår äro hållna i alltför allmänna
ordalag för att meddela någon som helst
kunskap. Men efter studenten klarnar bilden,
och systerns biografi meddelar, att brodern
blev offer för en våldsam erotisk lidelse,
som en tid alldeles tycktes vara på väg att
ödelägga hans liv. Den åtrådda, som var sju
år äldre, avvisade honom nämligen, och han
kunde icke med jämnmod uthärda drömmens
grusande. Han blev desperat, ägnade sig åt
utsvävningar av åtskilliga slag, lät sin
vitalitet rasa som en skenande motor och ägnade
sig åt en hel serie desperata upptåg och
galenskaper. För förståelsen av hans
kommande utveckling är det av intresse att följa
denna annars föga märkliga episod. Psicharis
förtvivlan blev i själva verket så stark, att
han gjorde ett självmordsförsök, och först
efter en våldsam brottning lyckades en
kamrat vrida revolvern ur hans hand. Redan som
skolpojke var han intimt bunden till den nu
berömde nykatoliken Jacques Maritain, som
redan i pojkåren tycks ha varit en stram,
stark och omutlig personlighet. Maritain
försökte förgäves få vännen att släppa tankarna
på den älskade och vända dem till andra
värden av hållbarare slag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>