Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sven Stolpe: Renans dotterson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
renans dotterson
"Under de sex år jag har levt tillsammans
med Afrikas muhammedaner har jag kommit
underfund med hur dåraktigt det är, när
vissa moderna människor vill skilja den
franska rasen från religionen, vilken senare
har gjort vårt folk till vad det är, och
varifrån hela dess storhet härleder sig. Gentemot
folk, som är så lagda för metafysiska
meditationer som Saharas muhammedaner, kan detta
misstag komma att få de mest ödesdigra
konsekvenser. Jag har fått den bestämda
övertygelsen, att vi icke komma att kunna
imponera på dem, förrän de ha lärt känna
storheten i vår religion. — Och det är
underligt, att det skall vara dessa människor, som
på denna punkt upplysa oss själva och ge
oss en nyttig läxa.’.’
Det är gripande att i Psicharis brev och
dagböcker ta del av hur han gentemot
muhammedanerna försvarar en religion, som han vet
sig icke själv helt bekänna. Han uppfattar på
äkta franskt sätt religionen som en andlig
ordning, vilket tilltalar honom som en fast
bas för disciplin och karaktärsodling. Men
han har ännu icke själv mött Gud. "Jag
hämtar allting i religionen", skriver han,
’utom min frälsning." Ännu 1911 endast
längtar han efter kontakten med den levande
varma religiösa verkligheten. Han vet med
sig, att han iakttar alla yttre föreskrifter och
har skapat hela ramen för upplevelsen. Men
ännu har den icke infunnit sig. "Om jag
vågar säga någonting så absurt", skriver
han, "så är jag en katolik utan tro." Och till
Maritain skriver han: "Jag skiljer mig från
dig endast därigenom att nåden icke har rört
mig." Pascals fruktansvärda råd:
"Abëtissez-vous!" kommer honom att rysa. Man kan lika
litet förskaffa sig intelligens som beröva sig
intelligens, antecknar han.
Utvecklingen fortsätter. Psichari står i
ständig kontakt med den starke vännen
Maritain, men han fördöljer sitt öde och sina för-
hoppningar för sin familj. Modern, Renans
dotter, skulle icke förstå vad som sker i
hennes sons hjärta nere i Afrika. "Jag var
säker om att jag en dag skulle bli katolik",
skriver han senare om denna tid, "och jag
kände bara ett slags otålig längtan — dock
utan ali nervositet — efter den lycka, som
var mig utlovad ..." Han sätter under
väntetiden in ali sin obändiga kraft på att nå
personlig fulländning. Det är en patetisk och
gripande bild — denne av klassisk kultur
och modern bildning laddade unge franske
officer, som utan böcker och utan vänner
under Afrikas brännande sol kämpar för sin
själs storhet och fulländning.
Den religiösa upplevelsen inträffar
emellertid icke i Afrika. När Psichari —
axel-bred, solbränd och stark — åter inträder
i sina esteticerande vänners lag, står han
alltjämt väntande. Över hans starka manliga
ansikte ligger ett lätt drag av oro och längtan:
När skall undret ske? Är han eller är han
icke värdig den stora upplevelsen?
2.
Så långt kan man följa Psicharis
utveckling i hans egna skrifter, som i lätt beslöjad
form återge hans upplevelser i Afrika. För
den fortsatta utvecklingen — den
väsentliga — är man hänvisad till andra källor.
Det vore lockande att dröja vid vilken
roll för den slutgiltiga omvändelsens
genombrott som två av Psicharis kvinnliga vänner
ha spelat. Den ena är Jacques Maritains
moder, vars brev visa en sällsynt rikt
utrustad personlighet. Den andra är den kvinna,
som Psichari en gång förlorade, men som nu
plötsligt står vid hans sida igen. Hela hans
omvändelse sker i dessa kvinnors atmosfär —
den unga kvinnan ligger vid hans sida i bön,
när han tidigt om rnornarna gått tvärs genom
hela Paris för att vinna samling i de gamla
kyrkorna i den del av Paris, där han växt
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
