Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sven Stolpe: Renans dotterson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
renans dotterson
— Tjugunio år! Jag har förlorat mycken
tid, svarar Psichari. Och han böjer sig under
biskopens faderliga välsignelse och säger
tyst: Monseigneur, det är som om jag nu
hade fått en ny själ.
Efter den stora händelsen frapperas alla
Psicharis vänner av den glädje, som
uppfyller honom. Från och med denna dag har
allvaret och oron vikit, och han är alltid glad
och förtröstansfull. Han komponerar själv
sina böner, och det visar sig, att han kommer
nästan ordagrant nära kyrkans klassiska
gamla böner. Han går med jubel in i
kyrkans strängaste disciplin och inordnar hela
sin dag i den religiösa disciplinen. Bönen
finner han vara "den skapade varelsens
naturliga inställning till sin skapare". Och
alltmer uppfylles han av en enda strålande
djärv men underbar tanke — han skall ägna
sitt liv åt att gottgöra, vad hans morfader
förbrutit. Han får tårarna i ögonen, då en
munk försäkrar honom, att Renan mycket väl
kan ha avlastats åtskilliga av sina synder
i det ögonblick han trädde inför Gud —
tack vare någon karmeliternunnas böner eller
tack vare några fromma tårar, fällda av en
ödmjuk kristen .. . Ingen känner Guds vägar.
Vem vet, om icke Renan redan är frälst?
"Qui sait si, mystérieusement, en vertu d’une
gråce cachée, Renan ne s’est pas réconcilié
avec le Maitre de ses premières années. Qui
sait, si ce n’est pas lui qui vous suscite
aujourd’hui pour réparer les dommages qu’il
a pu faire aux åmes?"
Psichari är alltjämt officer, och han
försöker på sin förläggningsort vinna mannarna
för sin nya tro — icke alltid med framgång.
Men det blir allt tydligare för honom, att
han måste gå vägen till slut — han vill bli
präst och direkt tjäna kyrkan. Han
bestämmer sig för att ta den teologiska graden vid
Collège Angélique i Rom som fri åhörare.
Men hans utveckling avbrytes av
världskriget, som redan sänder upp sina svarta
moln på himlen. Han vet, att "notre mission
sur la terre est de racheter la France par le
sang", och han drar med hård och stram
glädje ut i kriget med sitt regemente — det
andra kolonialartilleriregementet. "Jag går
ut i kriget som till ett korståg", skriver han,
"därför att jag vet, att det gäller att försvara
de två stora saker, åt vilka jag har vigt mitt
liv." Till sin mor, som resignerat följt hans
utveckling, skriver han:
"Vi gå säkert mot stora segrar, och jag
ångrar nu mindre än någonsin, att jag alltid
har önskat kriget, som var nödvändigt för
Frankrikes storhet och ära. Det har kommit
precis under de former och vid den tidpunkt,
då det skulle komma. Måtte Försynen icke
överge oss i detta stora och härliga äventyr!"
Den 22 augusti stupade Ernest Psichari för
ett skott i tinningen vid
Saint-Vincent-Ros-signol (namnet är fullt av poesi) efter att i
tolv timmar ha försvarat en absolut ohållbar
position. Ett ögonvittne berättar:
"Omkring klockan sex såg jag löjtnant
Psichari under ett träd i närheten av sina
kanoner — han hjälpte den sårade kapten
Cherrier. Han gick med honom mot
ambulansen, lämnade honom där och återvände
till sina kanoner. I detta ögonblick stodo
redan tyskarna på trettio meters avstånd.
Elden upphörde, och löjtnanten stod alldeles
isolerad. Jag såg honom se sig runt mot
den halvcirkel, som tyskarna bildade kring
honom, och böja sig ned över en kanon eller
över en sårad och sedan stupa, dödligt sårad.
Han föll över kanonen och gled ned på
marken."
De som senare fick se honom, frapperades
av hans lugna ansiktsuttryck. Omkring
handen låg rullat ett radband, som han hann
rycka fram den sista sekunden av sitt liv.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
