Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sherwood Anderson: Jag är en idiot. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHERVO OD ANDERSON
JAG ÄR EN IDIOT
Det var ett hårt slag för mig, ett av de
värsta jag fått känna på. Och alltsammans
berodde till på köpet på min egen dumhet.
Även nu ibland, när jag tänker på det, skulle
jag kunna gråta eller svära eller sparka mig
själv. Ännu så här långt efteråt känns det
som ett slags botgöring att få berätta om hur
verkligt billigt jag bar mig åt.
Det började klockan tre en
oktobereftermiddag, när jag satt på sadelplatsen vid
kapplöpningarna i Sandusky, Ohio.
För att säga sanningen tyckte jag det var
en smula galet, att jag skulle sitta på
sadelplatsen. Under förra sommaren hade jag
lämnat min hemstad med Harry Whitehead
och, tillsammans med en neger vid namn
Burt, tagit jobb som jockey med en av de
två hästar Harry deltog med under de
pågående kapplöpningarna det året. Min mor
grät, och min syster Mildred, som försökte
få plats som skollärarinna i vår stad den
hösten, rasade och grälade på mig hela sista
veckan innan jag reste. De tyckte båda det
var opassande, att en av vår familj skulle ta
plats som jockey åt kapplöpningshästar. Jag
antar, att Mildred trodde att min anställning
på något sätt skulle göra det svårare för henne
att få den plats, som hon så länge eftersträvat.
Men även jag behövde ett jobb, och det
fanns inget annat att få. En stor, åbäkig
drummel på nitton år som jag kunde inte
jämt hänga runt huset, och jag var för stor
för att få klippa folks gräsplaner eller sälja
tidningar. Små kamrater, som lättare vann
folks sympatier genom sitt format, tog alla
sådana jobb ifrån mig. Det fanns särskilt en,
som alltid brukade framhålla för dem, som
ville ha en gräsplan klippt eller en brunn
rengjord, att han sparade de pengar han fick
för sådana jobb för att kunna ta en kurs på
universitetet. Jag brukade ligga vaken om
nätterna och tänka ut en del sätt att kväsa
honom, utan att finna något. Jag drömde om
bilar, som körde över honom, och
tegelpannor, som ramlade i huvudet på honom,
när han gick på gatan. Men låt oss glömma
honom nu.
Jag fick jobbet hos Harry och tyckte
mycket om Burt. Vi kom utmärkt bra överens.
Han var en stor neger med en lättjefull,
slängig kropp och med mjuka, goda ögon.
Och när det artade sig till slagsmål, kunde
han boxas som Jack Johnson. Han hade
Bucephalus, en stor, svart travhingst, som
kunde göra 2.09 eller 2.10 om det gällde.
Och jag hade en liten vallack, benämnd
Doktor Fritz, som inte förlorade något lopp
under hela hösten, när Harry verkligen ville
att han skulle vinna.
Vi for hemifrån sent i juli med de två
hästarna i en godsvagn, och därefter for vi
omkring till alla kapplöpningar och
marknader ända till slutet av november. Det var
en omväxlande tid för mig, det måste jag
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
