Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sherwood Anderson: Jag är en idiot. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sh erw ood anderson
Men det är inte om detta jag skulle berätta
min historia. Vi kom hem sent i november
och jag lovade min mor att slänga jobbet
med hästarna. Det finns en massa saker man
måste lova sin mor, emedan hon inte förstår
bättre. Och därför, när det fortfarande inte
fanns något arbete hemma, gav jag mig i väg
till Sandusky och fick ett mycket bra jobb
med att sköta hästarna åt en man, som hade
en express-, ved- och kolfirma. Det var ett
bra jobb med god mat, en ledig dag i veckan
och sovplats i en lada. Mestadels bestod
arbetet i att skyffla in hö och havre åt en
massa hästar, som inte kunde ha vunnit ett
lopp mot en padda.
Och då, som jag började tala om för er,
kom den stora kapplöpningen i Sandusky,
och jag fick min lediga dag och gick dit. Jag
lämnade mitt jobb på eftermiddagen och
hade på mig mina bästa kläder och min nya
bruna derbyhatt, som jag just hade köpt
lördagen förut, samt stärkkrage.
Allra först gjorde jag ett svep genom
staden och promenerade omkring med
snob-barna. Jag har alltid sagt till mig själv:
"Snygga upp fasaden och håll dej fin!" Och
så gjorde jag också nu. Jag hade fyrtio
dollars på fickan och gick in i West House,
ett stort hotell, samt steg fram till
cigarrståndet.
— Får jag tre tjugufemcentscigarrer! sade
jag. Det fanns en hel hop hästkarlar och
främlingar och snyggt klädda människor,
som stod runtomkring i vestibulen och inne
i baren, och jag blandade mig med dem.
I baren stod en figur med käpp och en slips,
som gjorde mig sjuk att se på. Jag gillar att
en karl är en karl och väl klädd, men inte
att han ser ut som om han trodde att han
var något. Så jag knuffade undan honom,
en smula oförskämt, och fick mig en visky.
Och då tittade han på mig, som om han
funderade om han inte borde bli förbannad,
men han ändrade sig och sade ingenting. Så
tog jag en ny visky, bara för att visa honom,
och gick sedan ut, tog en bil ut till
kapplöpningsfältet alldeles för mig själv, och när
jag kommit ut, köpte jag den bästa platsen
jag kunde få på sadelplatsen, men gav tusan
i logerna. Det hade inte varit flott utan
enbart vräkigt.
Och så satt jag där uppe på
sadelplatsen, så flott som någon, och såg ner på
jockeyerna, som kom ut med hästarna i sina
smutsiga ridbyxor och med filtarna kastade
över skuldran — precis som jag själv hade
gjort ett år förut. Jag gillade det ena lika
bra som det andra: att sitta här uppe och
känna sig fin eller gå där nere och se upp
till publiken och känna sig ännu finare och
mera viktig. En sak är lika god som en
annan, om man tar det på det rätta sättet.
Det har jag ofta sagt.
Well, rätt framför mig, på sadelplatsen,
denna dag, satt en pojke och ett par flickor,
och de var i min ålder. Pojken var ali right.
Han tillhörde den sorten kanske, som går
igenom universitetet för att bli jurist eller
tidningsredaktör eller något liknande, men
han verkade inte högfärdig. Det finns några
av den sorten, som är ali right, och han
tillhörde dem.
Han hade sin syster med sig, och en annan
flicka. Och systern råkade se över hans axel,
av en ren tillfällighet, inte för att flirta —
hon var inte av den sorten — och hennes
ögon och mina råkade mötas.
Ni vet hur det är. Å, hon var en liten
raring! Hon bar en fin klänning, någonting
i blått, och den verkade så där vårdslöst
gjord, men annars välsydd och klädsam och
allting. Så mycket begrep jag. Jag rodnade,
när hon såg rätt på mig, och det gjorde hon
också. Hon var den vackraste flicka jag sett
i hela mitt liv. Hon var inte högfärdig, hon
talade grammatikaliskt, utan att därför likna
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
