Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sherwood Anderson: Jag är en idiot. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag är en idiot
säga. Jag tänker ibland, att pojkar, som
uppför sig väl i hemmen och aldrig får en fin
neger som Burt till bästa vän, och som
kommer till högskolor och universitet, och aldrig
knycker något eller dricker sig litet fulla
eller lär sig att svära av kamrater, som
verkligen kan den konsten, eller kommer gående
mitt framför sadelplatsen i bara
skjortärmarna och med smutsiga ridbyxor under
det loppet pågår och sadelplatsen är full av
folk i eleganta kläder — men, vad tjänar det
till att tala om det? Sådana pojkar vet
ingenting alis. De har aldrig haft tillfälle till
varken det ena eller det andra.
Men det hade jag. Burt lärde mig hur man
skulle rykta en häst och sätta på bandagen
efter ett lopp, och en massa andra saker, som
var bra för en jockey att känna till. Han
kunde binda ett bandage om en hästs ben så
fint och jämnt, att, om det hade varit av
samma färg, hade man kunnat tro att det var
en del av huden. Och jag tror nu också, att
han hade blivit en berömd jockey och kommit
lika långt som Murphy och Walter Cox och
de andra, om det inte hade varit för det, att
han var svart.
Ja, jäklar, det var en livad tid! Man kom
till en liten småstad, kanske på en lördag
eller söndag, och marknaden skulle börja
nästa tisdag och pågå till fredagskvällen.
Doktor Fritz var i god form och gjorde låt
oss säga 2.25 på tisdagskvällen, och på
torsdagen sprang Bucephalus ifrån dem alla i
frilöpningen. Det gav en massor av tid över
till att slå dank och prata häst och titta på
när Burt slog någon på käften, om han blev
för framåt. Och man listade ut en hel del
om hästar och karlar och lärde sig en massa,
som man kunde ha användning för resten av
sitt liv, om man hade något förstånd och lade
på lager vad man hörde och kände och såg.
Och så, när veckan var slut och alla lopp
hade gått och Harry hade rusat hem för att
snygga upp sig till affärerna med hyrstallen,
spände Burt och jag hästarna för kärran och
körde sakta och lugnt genom landet till
platsen för nästa marknad, för att inte
överanstränga hästarna, etcetera, etcetera — ni
förstår!
Det var saker det! De vackra
hickory-träden och bokarna, ekarna och alla andra
slags träd utmed vägarna, alla bruna och
röda, och de härliga dofterna och Burt,
sjungande en sång som hette "Deep River",
och bondflickorna lyssnande i fönstren, och
allting. Ni kan gärna för mig sätta näsan
i vädret, ni från universiteten! Jag vet nog
var jag fått min bildning ifrån.
Till exempel. Man kommer rätt vad det
är till en liten by eller stad utmed vägen,
låt oss säga en lördagskväll, och Burt säger:
"Vi stannar här." Och man gör det.
Och man tar hästarna till ett hyrstall och
fodrar dem och lar fram sina fina kläder
och sätter dem på sig.
Och staden är full av nyfikna farmare,
som begapar oss därför att de ser att vi är
hästkarlar. Och barnen har kanske aldrig sett
en neger förut och blir rädda och springer
sin väg när vi två promenerar storgatan fram.
Och det var före förbudet med alla dess
dumheter, och man går in på en saloon, vi
två, och alla killar kommer och ställer sig
omkring en, och det finns alltid någon, som
låtsar sig vara hästkännare och menar sig
känna till en hel del, och börjar prata och
göra frågor. Och allt man kan göra är att
ljuga och ljuga alla fulla om hästarna man
har. Och jag sa att det var mina, och då
frågade någon: "Vill ni ha ett glas visky?"
Och Burt rullade med ögonen, vilket betydde:
"Ä well, ali right, jag har ingenting emot
en liten slurk! Vi delar på en kvarting!"
Hej svejs!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
