- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
33

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sherwood Anderson: Jag är en idiot. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag är en idiot

vilja deltaga i en kapplöpning på det sättet,
i vårt eget namn, menar jag. Därmed var
jag i gång, och de lutade sig alla mot mig
och lyssnade, Lucys ögon glänste, och jag
drog hela historien.

Jag berättade om vårt lantställe nere i
Marietta, om de stora stallen, det vackra
tegelhuset vi hade uppe på en kulle, nära
Ohiofloden, men jag visste tillräckligt för att
inte göra det på något skrytsamt sätt. Jag
började på en sak och lät dem pumpa mig
på resten. Jag berättade det så motvilligt jag
kunde. Vår familj har inget tunnbinderi, och,
så länge jag minns, har vi varit ganska
fattiga, men inte tiggt någon om något
fördenskull, och min farfar, borta i Wales . . .
men det kan göra detsamma.

Vi satt där och talade som om vi hade känt
varandra i åratal, och jag gick på och talade
om för dem, att min far misstänkte att Bob
French hade något fuffens för sig, och därför
skickat i väg mig till Sandusky i hemlighet
för att ta reda på hur det förhöll sig.

Och jag bluffade för dem att jag hade
tagit reda på allt om 2.18-loppet, i vilket
About Ben Ahem skulle starta.

Jag sade, att han skulle komma att förlora
första heatet som en halt kossa och sedan
skulle han komma tillbaka och slå dem
allihop. Och för att ge eftertryck åt mina
ord tog jag upp trettio dollars ur min ficka
och överlämnade dem till Wilbur Wessen
och frågade honom om han ville vara så
vänlig att gå ner efter första heatet och satsa
på About Ben Ahem för de odds han kunde
få. Jag bad honom göra det, emedan jag inte
ville att Bob French eller några av jockeyerna
skulle få syn på mig.

*



Så gick det första heatet och About Ben
Ahem bar sig åt som en trähäst eller som om
han varit sjuk, och kom in sist. Sedan gick

Wilbur Wessen ner för att satsa, och där satt
jag med de två flickorna, och då, när miss
Woodbury såg bort åt det andra hållet ett
tag, råkade Lucy Wessen, ni förstår, liksom
snudda vid mig med sin axel. Inte så att hon
blev aggressiv, men ni vet hur en kvinna kan
sköta en sån där sak. De blir förtroliga utan
att verka utmanande. Ni vet hur de gör.
Ack, ja!

Och sedan gav de mig en chock. Utan att
jag visste om det, hade de bestämt med
Wilbur Wessen att satsa femtio dollars, och
de två flickorna hade gått och satt in tio
dollars vardera, av deras egna pengar, också.
Jag kände mig sjuk då, men jag blev sämre
sedan.

Att de satsat sina pengar på About Ben
Ahem och att de skulle vinna — det var jag
inte bekymrad för. Det gick O. K. Ahem
rusade de nästa tre heaten ungefär som en
låda ruttna ägg, som skulle till marknaden
och säljas innan de blev avslöjade, och
Wilbur Wessen hade fått nio på två för sina
pengar. Det var något annat som gnagde mig.

Wilbur kom tillbaka, efter att ha satsat
sina pengar, och därefter använde han största
delen av sin tid att tala med miss Woodbury,
och Lucy Wessen och jag blev lämnade
ensamma tillsammans som på en obebodd ö.
Ack, om jag bara hade spelat rent spel eller
om det hade funnits någon möjlighet att
ställa allt till rätta. Det fanns ingen Walter
Mathers, som jag hade sagt åt henne och
dem, och det hade aldrig funnits någon, men
om det funnits, så hade jag farit till Marietta,
Ohio, och skjutit honom i morgon dag.

Där satt jag, stora buffel som jag är. Snart
var loppet över och Wilbur hade gått ner och
fått ut våra pengar och vi hade en skiva nere
i staden och han bjöd oss på en fin supé i
West House och en flaska champagne till.

Och jag var tillsammans med denna flicka,
hon sade inte mycket och jag sade inte

3. — B. L. M. 9.

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0691.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free