Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sherwood Anderson: Jag är en idiot. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sh erw ood anderson
mycket heller. En sak vet jag. Hon tyckte
inte om mig bara för att jag hade lurat
i henne att min far var rik och allt det
andra. Sånt känner man på sig... Store
gud! Hon var den sortens flicka som man
bara träffar en gång i sitt liv, och om man
inte genast tar sin chans så är det förkylt
och man kan lika så gärna hoppa i sjön. Hon
ger en en blick långt inifrån någonstans och
det är inte fråga om någon slags vampning,
utan vad jag menar är — man önskar att den
flickan ville bli ens hustru och man vill omge
henne med vackra saker, blommor och flotta
kläder, och man vill att hon skall få de barn
man vill ha med henne, och man vill höra
vacker musik och inget jazzklink. Ja, jäklar
i det!
Det finns en plats nära Sandusky, på andra
sidan en vik, som kallas Cedar Point. När vi
hade ätit, reste vi dit på en liten ångslup.
Wilbur och miss Lucy och denna miss
Woodbury skulle passa ett tåg, som gick klockan
tio tillbaka till Tiffin, Ohio, och när man
är ute med sådana flickor, kan man inte
strunta i allting och missa några tåg och
stanna ute hela natten, som man kan med
flickor av den andra sorten.
Och Wilbur betalade överresan och det
kostade honom femton kalla; jag skulle inte
ha vetat om det om jag inte hade lyssnat, han
var inte sådan att han vrålade ut det.
I Cedar Point var vi inte där den andra
mobben höll till. Där fanns stora
danssalonger och restauranger för snobbarna, och
där fanns en badstrand, som man kunde
promenera utefter och gå där det var mörkt, och
dit gick vi.
Hon sade knappast nånting till mig och
jag heller inte mycket till henne. Jag tänkte
på så glad jag var över att jag hade en bra
mor, som hade lärt oss barn att äta med
gaffel och inte sörpla i oss soppan och inte
vara högljudda och råa som det slödder som
hänger omkring vid kapplöpningarna.
Sedan försvann Wilbur och hans flicka
utmed stranden och Lucy och jag satte oss
på en mörk plats, där det låg några gamla
stockar, som vågorna hade kastat upp, och
sedan, tills vi måste gå tillbaka till slupen
och de ta tåget, fanns det ingen tid. Den gick
lika fort som man blinkar.
Så här var det: platsen som vi satt på var
mörk, som jag sade, och det låg några gamla
stockar i strandbrynet, som stack upp likt
armar, och man kände lukten av sjö och
natten var sådan att man liksom kunde sticka
ut sin hand och känna den — så varm och
mjuk och mörk och söt som en apelsin.
Jag ville gråta pch jag ville svära, jag ville
hoppa upp och dansa — så tokig och lycklig
och vemodig var jag.
När Wilbur kom tillbaka från att ha varit
ensam med sin flicka och Lucy såg honom
komma, sade hon:
— Vi måste gå till tåget nu.
Och hon nästan grät, hon också, men hon
visste inte vad jag visste och kunde inte
känna det så djävulskt som jag. Och så, innan
Wilbur och miss Woodbury hade hunnit ända
fram till vår plats, lyfte hon sitt ansikte och
kysste mig hastigt och lade sitt huvud intill
mitt och hon skälvde i hela kroppen och —
nej, fy fasen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
