Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Fredrik Böök: En ungdoms testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■f
FREDRIK BÖÖK
av meddelandet, att han den 23 december
dukat under för sina sår. Hon bedövade sig
i arbete på sjukhusen och slöt sig så mycket
närmare till sin broder och de kvarlevande
vännerna. En vacker dag låg brodern, sårad
i armen, på hennes eget lasarett i London,
ett egendomligt sammanträffande; han
tillfrisknade och kunde återvända till fronten.
En annan i kretsen, Victor, förlorade synen,
och Vera Brittain beslöt att erbjuda sig bli
den blindes hustru, för att på detta sätt visa
sin medkänsla med krigets offer; men han
dog dessförinnan. Krampaktigt höll hon fast
vid brodern Edward, men till slut kom det
fruktade telegrammet, att kapten Brittain
stupat — hans grav blev uppe i en italiensk
alpby, med stor utmärkelse hade han tagit
del i den brittiska undsättningen till Italien
mot Österrike. Alla voro borta; Vera Brittain
stod ensam, och med förtvivlan i hjärtat
fortsatte hon sitt arbete bland de sårade och
döende. Ett ögonblick drogs hon mot
spiri-tismen — man kan icke rätteligen förundra
sig över det uppsving som denna rörelse hade
efter världskriget — men varken brodern
Edward eller Roland sände något tecken till
de levandes värld, ehuru de båda lovat henne
att göra det, om det stod i deras makt; och
hon slutade snart att vänta.
Ingenting kan bättre än Vera Brittains
vittnesbörd klargöra, hur fruktansvärd chocken
måste ha varit för de överlevande från denna
ungdomsgeneration —- sådant var alltså det
liv, som de drömt så djärvt om i gryningen.
Och likväl är författarinnan medveten om att
det även i denna olyckliga, förhärjade,
våldförda ungdom fanns något gripande och
upplyftande. Hon och hennes jämnåriga
upplevde kärleken, vänskapen och äventyret med
en intensiv kraft som få andra generationer.
Det var en feber, ett rus, men det var också
något annat. "Efteråt har det ofta blivit sagt
av pacifister, att kriget skapar flera brotts-
lingar än hjältar, att det, långtifrån att
utveckla ädla egenskaper hos dem som ta del
i det, endast framkallar de sämsta sidorna.
Om detta vore hela sanningen, så skulle
pacifismens strävanden vara mycket närmare sin
uppfyllelse än de äro. När man blickar
tillbaka på de själsliga tillstånden hos dem
som voro mycket unga för sexton år sedan,
så förefaller det mig att fredssträvandet,
som även jag omfattar, kompliceras oändligt
genom det faktum att kriget, så länge det
varar, frambringar heroism i mycket större
utsträckning än det brutaliserar. Mellan 1914
och 1919 ägnade sig unga män och kvinnor,
olycksdigert rena i sina hjärtan och utan
misstankar om de äldres egoism och cyniska
rovdrift, åt ett mål som de trodde vara högt
och ideellt, och utan återvändo offrade de
sig på nytt, försökte tro på nytt. Gentemot
alla smygande misstankar och tvivel höllo de
fast vid övertygelsen, att våra ansträngningar
voro osjälviska och vår sak rättvis. Utan tvivel
var detta själstillstånd vad
antikrigspropa-gandan kallar hysterisk exaltation,
kvasi-mystisk, idealistisk hysteri; men det hade
sina konkreta resultat i häpnadsväckande
tålamod, i övermänsklig ihärdighet, i de
ständigt upprepade proven på outsägligt
mod. Att vägra erkänna detta är att
underskatta makten hos de ljusens änglar, som så
troskyldigt strida på förstörelsens sida."
Detta är utan fråga en av de tyngst vägande
paragraferna i det testamente, som Vera
Brittain tagit till sin uppgift att lägga fram för
eftervärlden. Det bittraste i hennes testamente
är frågan, vad det var för syften och
strävanden som alla offren till slut fingo lov att
tjäna. Varför kunde icke kriget ha fått sluta
1916, frågar hon sig på ett ställe, i stället
för att alla trumpeterna smattrade mot
tanken på en samförståndsfred? Det var
i december 1916 som centralmakterna
in-bjödo till fredsunderhandlingar, men till-
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
