Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Rütger Essén: Ekonomi och samhällsmoral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ekonomi och samhäll s m oral
förränta nya medel. Men samtidigt får han
ej taga större risker än som kan bäras inom
ramen av den normala bankvinsten.
I tider som de nuvarande, så kallade dåliga
tider, är bankmannens bekymmer annorlunda
men därför ej enklare. Då fryser hans
krediter fast, som det heter. Naturligtvis finns
det aldrig någon möjlighet att alla skall
kunna indragas på en gång, även om var
och en för sig kan det. Men i de dåliga
tiderna kan de ofta ej heller förräntas. Då
får bankmannen pröva om denna svårighet
kan anses vara övergående, eller om fallet
är hopplöst. I förra fallet får han stödja,
i andra fallet avskriva. Men samtidigt
kommer allmänheten med nya pengar och vill
alltid ha åtminstone en eller annan procents
avkastning på dem. Där står bankmannen.
Yem kan i dessa tider göra pengar
fruktbärande? Ja, kanske till en procent, kanske
till två. Då går räntan ned. Och just nu finns
det till och med mängder av sparkapital som
omöjligt kan få någon produktiv användning.
Nu frågar jag: var finns i allt detta de
maktfullkomliga, finanspolitiska matadorer,
som allmänheten alltjämt tycks tro på?
Enkla kugghjul är vi, vi bankmän, i
folkhushållets komplicerade apparat, förmedlare,
icke värdeskapare. Yår roll är nödvändig,
men den är som regel varken lysande eller
odelat angenäm. De verkliga fältherrarna i
det ekonomiska livet — det är icke
bankcheferna utan de stora industriledarna. Och
detta är sant, även när de och deras företag
inte längre är solventa, om bara
verksamheten hålles i gång.
Ordföranden: Herr disponent B. har ordet.
Industrichefen: Min ärade vän
bankdirektören har på ett övertygande sätt talat om
bankverksamhetens uppgifter. Tyvärr har han
emellertid skildrat dessa uppgifter mera som
de borde vara än som de i verkligheten är.
Det är sant: bankernas roll bör vara
förmedlarens, kreditförmedlarens, och knappast
något annat. Men inskränker sig våra svenska
banker till denna roll? Det lär väl svårligen
någon, som i minsta mån känner de verkliga
förhållandena, på allvar vilja påstå. Ty så
långtifrån att vara den sparande
allmänhetens och det produktiva näringslivets
tjänande förmedlare har bankerna fastmer i rätt
hög grad blivit bägges herrar.
Ja, av tvång och endast i en del särskilda
fall, svarar man. Misstag! Bankerna har
tyvärr i realiteten kommit att äga en mycket
stor del av den svenska industrien. Och detta
är lika olyckligt för alla parter. Resultatet
blir nämligen att denna industri drives ur
banksynpunkt, samtidigt som den egentliga
bankverksamheten åtminstone delvis kommer
att drivas ur en — för övrigt ensidigt
betonad — industrisynpunkt. Lidande blir i
främsta rummet det allmännas intresse.
Det är den svenska skötesynden,
byråkratismen, som här har förryckt även
bankverksamheten. Allmänheten anser det
förmodligen självklart att denna verksamhet om
någon drives ur rent ekonomiska synpunkter.
En vacker tro! Om så väl vore! Tyvärr är
det ofta slentrianen, det ängsliga sneglandet
på precedensfall, möjligheten att skriva ifrån
sig sitt ansvar och andra likartade
synpunkter som spelar den främsta rollen. Att
avskriva en klar förlust är obehagligt. Hellre
frångår man in casu de så kallade sunda
kreditprinciperna. Och bankverksamheten är
nu en gång så funtad att detta under långa
tider kan gå för sig, utan att det har några
omedelbart katastrofala följder för banken
som sådan. Det blir i främsta rummet
näringslivets sunda kreditbehov som får sitta
emellan.
Min vän bankdirektörens klara insikt om
att bankerna inte är några självändamål är
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
