Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 54 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Hugh Walpole: Brev från London

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skönlitterära generationen, L. A. G. Strong
och William Plomer, äro konstnärer av
mycket olika slag. Strong, som visst numera
har en publik även i Sverige, är en
romantisk irländare med passion för Yeats, för
Devon, för högländerna, för alla manliga
idrotter såsom fiske, fotboll och slagsmål.
Han var en tid skollärare och ägnade sig
sedan efter sin framgång med romanen
"Dewer Rides" helt och hållet åt litteraturen.
Under de sista åren har han varit
handikappad genom en allvarlig sjukdom, men
han har en okuvlig vilja, och hans sista
roman "Sea Wall", som skrevs på
sjukbädden, är lika kraftfull som något han
skrivit.

WILLIAM PLOMER

Harold Nicolson, som inte tycker om
romantik, har skrivit i Daily Telegraph att
Strong saknar personlighet. Det är enligt min
tanke just vad han besitter. Om man tänker
tillbaka på de fyra eller fem romaner han
skrivit, så finner man att de ha sin alldeles
egna ton och färg.

Lika självständig är William Plomer.
Novellerna i "The Child of Queen Victoria"
äro helt och hållet hans egna — cyniska,
poetiska, ironiska och alltid skrupulöst ärliga.

Lyckligtvis förefaller det som om
litteraturen i England bleve mer och mer
demokratisk. Jag har ofta nog skrivit i dessa brev
om den nya bokpublik som håller på att
uppstå här, och den är faktiskt ett högst
anmärkningsvärt fenomen. Sista fasen av
utvecklingen är "twopencebiblioteken". De
finnas överallt. I Brighton fann jag för ett
par veckor sedan inte mindre än fyra stycken
utmed huvudgatorna. Dessa bibliotek låna ut
en bok för två pence åt vem som helst. Det
existerar ingen säkerhet och inga förhör
angående kundens pålitlighet. Ni betalar era
tvåpence och gör ert val. Böckerna äro
utstyrda i mycket granna pappersomslag.
Fönstren spraka av färg. Ännu så länge
äro de flesta böckerna sensationslitteratur —
Oppenheim, Wallace, Sidney Horler — men
jag lade också märke till böcker av Sinclair
Lewis, Brett Young, Somerset Maugham.

Ännu ett attentat mot boklådorna, säga
bokhandlarna. Men jag tror inte det. Aptiten
kommer medan man läser, och från Gilbert
Frankau fortsätter man till Maugham, från
Maugham till Virginia Woolf, och sedan går
man tillbaka till Sterne. Under tiden kan
man se unga damer sitta i bussen och läsa
sir James Jeans i stället för som fordom
"The Woman’s Home Corner".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>