Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Den viktorianska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
intresse. Det är en subjektiv sak, som det
vore meningslöst att klaga över, Dickens
vederkvicker tillräckligt många ändå. Böök
förebrår honom hans "ytliga optimism" och
naturligtvis med fog. Några
samhällskon-flikter lösas inte på hans maner, men skulle
man inte kunna säga, att atmosfären för
deras lösning är gynnsammare med Dickens
än utan honom? Sedan Chestertons
Dickens-bok nu blivit översatt till svenska, torde tills
vidare inget vara att tillägga.
John Stuart Mill skildras med stor men
något sval respekt, som sjunker åtskilliga
grader vid behandlingen av Macaulay. När
det om honom heter, att "han lägger an på
att briljera, att bevisa en åsikt", så kan det
inte hjälpas, att tanken går till den som
formulerat omdömet och som mot Macaulays
doktrinära essayistik nu ställer upp
Sainte-Beuves universellt relativistiska psykologiska
ideal. Men det har redan tidigare antytts, att
Böök i verket i dess helhet anslagit en ton
av måttfull objektivitet, som allvarligt och
sakligt söker intränga i de skilda
personligheternas intentioner. Även när han kritiserar,
är det med milt humör och större bonhomie
än förr. Kunde inte rentav Carl Laurin ha
utlåtit sig på följande sätt: "De talrika
bibliska reminiscenserna hos Swinburne tjäna
till att ge eftertryck åt hans ogudaktighet,
och när han imiterade liturgier och sekvenser,
så var det icke för att prisa den heliga
jungfrun utan för att ge den högtidligaste tänk-
bara form åt sin hänförelse över alldeles
särskilt lastbara kvinnor."
Vad man egentligen saknar i Bööks verk
är perspektivet framåt. Efter det inom sig
slutna Swinburnekapitlet sätter författaren
punkt. Det är väl hans avsikt att knyta till
direkt med sin snart föreliggande sista del om
Europas litteratur från 1870 till världskriget.
Men en samlad översikt av den litterära
situationen vid epokens slut, en antydan om
de frågeställningar, som tas upp, de linjer,
som fullföljas, och de reaktioner, som nalkas,
hade i varje fall ur pedagogisk synpunkt
varit önskvärd. Med Bööks
individualiserande fcrskarmetod går man från en lång
koriidor in i rum efter rum, det ena
intressantare än det andra, men om rummens
inbördes förbindelse får man inte veta så
mycket.
Vad man än må kunna komma med för
anmärkningar, så är det i alla fall av ett
oskattbart värde att få det litterära
adertonhundratalet skildrat med en sådan förening
av lärdom och personlighet, som Fredrik
Böök kan prestera. Själv har han upplevt
dess ideal och dess besvikelser intensivare än
de flesta, som orda om dem, och därför kan
han skildra dess gestalter inifrån men ändå
med blicken för det oåterkalleligt förlorade.
Det skulle inte förvåna, om Bööks stora
böcker om adertonhundratalets litteratur
komme att räknas som det viktigaste och mest
betydande i hans omfångsrika författarskap.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
