Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 65 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Johannes Edfelt: En kvinnoroman - Gösta Attorps: Godnatt, jord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i hennes dilemma en man, som hon frimodigt
ber bli far till det barn, hennes varelse
pockar på att få föda. Saken arrangeras, och
i tidens fullbordan framföder Eva Boge sitt
barn. Ett anbud om en romantisk flykt från
plikt och vardag avvisar hon. Hennes plats
är inte bland "Zigeuner im grünen Wagen".
Hon är av annat skrot och korn än de rön
tör vinden, bland vilka hon vistas: som
moder och ansvarskännande samhällsmedlem
vill hon verka; alternativ vill hon inte
veta av.

Den förföriska melodi, som lockar till
flykt från det vardagliga och vanliga, ljuder
i denna bok. Samtidigt ljuder där en annan
och starkare ton, som uppfordrar till
trofasthet mot vardagen och verkligheten. Den
konflikt, författarinnan illustrerar, har mer än
en haft känning av. Med konsekvens och
talang har Alice Lyttkens utvecklat sitt tema.

Johannes Edfelt

Godnatt, jord

Ivar Lo-Johansson: Godnatt, jord.

Bonniers. 10: —

Ivar Lo-Johanssons nya bok är en
blandning på ont och gott, delvis imponerande och
delvis misslyckad. Den går på bortåt
sexhundra sidor; och av dessa stå kanske hundra
i mycket god klass, ytterligare ett par hundra
eller mer äro bra, men resten tynger boken.
Tydligen har författaren aldrig gjort klart
för sig var hans egentliga begåvning ligger.

"Godnatt, jord" är en bred skildring av
de sörmländska statarna; och inte ett
ögonblick kan man tvivla på att författaren
känner miljön i grund och botten och återgivit
den på ett absolut sanningsenligt sätt. Hans
arbetsprogram är rent naturalistiskt: han vill
åstadkomma en metodisk, fotografiskt trogen
framställning av en svensk samhällsklass, få
fram den enhetlighet som ras och miljö
påtvingat dess skilda medlemmar. Huvudsaken
blir flocken, inte individerna. Hur förflyter
ett statarliv? Hur lever ett statarsamhälle?
Hur är det organiserat, hurudana äro
männen och kvinnorna, hurudana bli barnen?
Allting skall nämnas vid sitt rätta namn:
ingenting överslätat, inga slöjor! Detta är
programmet, och i huvudsak här författaren
följt det.

IVAR LO-JOHANSSON

Det bästa i boken är berättelsens kärna: de
hundrafemtio första sidorna. De äro, i stort
sett, utmärkta. De handla om enkla ting:
statarna lufsa ute på åkrarna, kvinnorna
härja i köken, samtalsämnena äro få, livet
är grått, man bor inpå varandra, allt är lång,
slitsam, oavbruten vardag, med oxlunk, lera,
barnskrik och fulhet. Det är slavars existens.
Det skulle vara enbart trist att läsa om det,
om det inte vore så friskt och levande
berättat. Ty i ali denna händelselöshet tycks
det nästan ständigt hända någonting: vinden
spelar in, det finns berättarglädje och rytm,
det är skarpt och säkert uppfattat. Årstiderna
växla, fälten förändras, jorden går till vila
och vaknar upp, och statarna, de grå
arbetsdjuren, äro med i kretsloppet och helheten
och alltings återkomst och sammanhang. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>