Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Godnatt, jord - Margit Abenius: Alberte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
finns någonting av lång böljegång, av
elementär enkelhet i dessa kapitel; och stilen
är frisk och fast.
Sedan kanske man kan börja med
invändningarna. Det ingick i naturalismens teori
eller åtminstone i dess praxis att det var så
oerhört viktigt att beskriva ali slags yttre
verklighet: man skulle skildra människolivet
sådant det var. Barn äro ytterst intresserade
av alla slags kroppsliga förrättningar: alltså,
menar Ivar Lo-Johansson, är det en av den
sannfärdige skildrarens uppgifter att i detalj
beskriva till exempel deras intresse för
gårdens avträde. Att inte utförligt redogöra för
den saken vore att förfalska verkligheten.
Man kunde utföra teorien och säga: vi veta
ingenting om en människa, förrän vi också
fått reda på vad vederbörande kände när han
som liten kliade sig eller sög på karameller.
Det är oerhört viktigt. Utan en dylik
beskrivning vore bilden av hans ungdom
ofullständig. Vi ha ju ingen som helst möjlighet
själva att gissa oss till något om dessa
betydande drag i hans levnad — alltså fram
med dessa mänskliga dokument. — Det är
på åtskilliga ställen man har att komma med
invändningar av det slaget. Det skulle inte
vara värt att spilla tid på detta om man inte
så ofta mötte samma uppfattning. Att
relatera det alltför mänskliga är verkligen inte
stor idé. Hos Ivar Lo-Johansson få dessa och
hithörande ting en bredd, en massivitet, en
enveten upprepning, som ytterligare
understryker det tokiga i metoden.
Det är som sagt den första tredjedelen i
Ivar Lo-Johanssons bok som är bra. Den är
— om man får använda ordet — på något
sätt dikt. Resten av boken är i huvudsak
beskrivning, av vaknande driftliv, av
pubertetsårens kriser, av folk och händelser i trakten.
Man drar inte i tvivelsmål att den är
sanningsenlig. Men säger den mycket?
Författarens inställning är naturligtvis alldeles
konsekvent: ali verklighet skall beskrivas.
Ivar Lo-Johansson har två utmärkta
egenskaper som författare: han uppfattar mycket
skarpt, och han berättar bra. Man ser jord
och vatten, fält och statare när han talar om
dem. Han kan förmedla sinnesintryck. Han
kan få en miljö att leva. Hans deskriptiva
styrka är stor. Och som sagt, han kan berätta.
Besöket hos farmodern är mönstergill
berättarkonst. Det är också det egendomliga att
farmodern, som man aldrig får veta något
vidare om, är en av de två gestalter i boken
som man minns. (Den andra är
skogvaktaren.) Mikael och Ture, på vilka slösats
sådana massor av analys, blekna bort, men
gumman i skogstorpet bleknar inte. Saken är
väl helt enkelt den att Ivar Lo-Johansson inte
är analytiker, han är berättare. Han borde,
såvitt jag förstår, skriva en bok, i vilken han
från början till slut endast berättade, utan
kommentarer, utan förklaringar. Hur bra är
inte historien om de bortsprungna kvigorna!
Att följa en enda lång linje skulle nog också
föra med sig att sådan verklighet, som
ingenting säger, fölle bort. Gösta Attorps
Alberte
Cora Sandel: Alberte och friheten.
Översättning av Einar och Inge Rosenborg.
Bonniers. 5: 50.
Man glömmer inte lätt den norska Alberte.
Blå om läpparna av köld, med musklerna
spända till motvärn mot den stora
vinterfrys-ningen, med sinnena utsvälta och nästan
kvidande efter något som kunde mätta dem,
domnad av mörker och lappsjuka, så minns
man Alberte från Cora Sandels tidigare
roman. Att denna ankunge nästan utan allt
skyddande dun i fortsättningen icke skulle
genomgå den klassiska utvecklingen till en
Svane kunde man av vissa tecken förstå. Det
har hon inte heller gjort; av Alberte blir det
aldrig någon Svane. Vi möter henne i Paris
i friheten, hon lever så gott det går, lite på
sidan av livet, hon bor på billiga
pensionatsrum, har några vänner bland
konstnärs-bohemen, står modell, försöker sig på
korrespondenser, halvsvälter, lever i den
kroppsliga och andliga mal-aise som bara ett så
kallat ensamsörjande fruntimmer kan
åstadkomma — sådana som kokar te på
äggvattnet. Hon dyker begärligt ned i
storstadsströmmens virrvarr av intryck och upplever
med hudlös känslighet tillvarons brutala,
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
