Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: En ny bok av Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
ganda mot den avlidne att nu ta del av hans
eget vackra och fina porträtt av Schartau,
ursprungligen publicerat i Ord och Bild.
Från samma källa härrör den redan klassiska
studien över Tegnér och religionen, som —
i motsats till vissa försök att vinna skalden
över till kristendomen — fastslår, att hans
enda religion är poesien, och att hela hans
livssyn är antik och icke kristen. Det är en
alldeles mönstergill undersökning.
Man hoppas i ett annat band få återse
den tredje av de stora essayer Söderblom
omkring 1910 skrev för Ord och Bild,
nämligen den om Oscar Wildes Kristusbild. Här
ha, som titeln anger, samlats endast svenska
studier. För denna tidskrifts läsare har det
sitt särskilda intresse att veta, att i boken
också ingår Söderbloms två
Strindbergs-studier, som otvivelaktigt tillhöra det mest
djupträngande som sagts om titanen.
Söderblom hävdar, att det ryms lika mycket
verklig kristendom i den tidigare Strindbergs
krav på personlig sanning och rättfärdighet,
som i hans så kallade religiösa period, och
han påpekar, att "det mest skärande och
hj ärtegripande protestskri, som det sökande
och längtande människohjärtat i vår tid har
höjt mot den ateistiska belåtenheten, stod att
läsa i nådens år 1884, upphävt i den fjärde
sömngångarnatten, tolv år före Inferno".
Men viktigare är en annan synpunkt.
"Nämn i litteraturen ett andra drama med en
så fruktansvärd innerlighetens tragik som
’Till Damaskus’. Nämn en andre dramatiker,
som så befunnit sig i den egentligt kristna
situationen: skuld och förlåtelse. — Har
någon auktor visat världen självbeskådandets
och självförtärandets helvete, så är det denne.
Därav den obeskrivliga glansen i de strålar
av himmelskt ljus, som stilla hitta ditin."
Strindbergs uppgift blev "den föga
avundsvärda lotten att framlägga sig själv till ett
dokument om människan", och han står
obetingat "i självbiktens stränga sanning
framför till exempel Kierkegaard". Söderbloms
säkra grepp om kärnan i Strindbergs liv och
författaröde markeras av formeln "skuld och
försoning". Han betonar, att Strindberg aldrig
är dekadent, utan att han under hela sitt liv
kämpar med kristendomens centrala problem
— försoningen. Från denna synpunkt kan
Söderblom ge en bättre bild av diktaren än
litteraturhistorien hittills lyckats med, och
exemplet visar med stor klarhet, hur
ofullständig vår litterära kritiks människokunskap
är, så länge den saknar den kristna
erfarenheten. Söderblom har sett djupare. Med en
formulering, som anknyter till en av de
centrala tankegångarna i Söderbloms
produktion, säger han: Strindberg drevs "icke till
oändlighetsfromhet eller livskult utan till det
sedligt betonade dilemmat: skuld och
försoning i hela dess brutala allvar. Under
trycket av slik tyngd har Strindberg stundom
varit nära att glida över i en slags dyster
botbelåtenhet eller i en
se-genom-fingrarna-tröst, men icke hamnat i någondera. Hans
religiösa problemställning är den centralt
kristna. — Jag vet inga dramer, där
samvets-livet och det kristligt mänskliga mer
fasa-väckande och mer överjordiskt hult kommer
till uttryck. Brottets lockelse och skuldens
helvete kan Strindberg utan att flytta en stol
göra lika ohyggligt verkliga, som de äro i det
våldsamma, för teatertekniken så tacksamma
skådespelet ’Macbeth’."
Hur klarsynt, frigjort och modigt
Söderblom vågade se på och tala om den hatade
diktaren, visar kanske bäst hans
slutformulering: "Vad som drog Strindberg till
kristendomen, var i varje fall intet av det som,
fastän värdefullt, skönt och under givna
förhållanden omistligt, dock icke direkt utgör
den enda nödvändiga. Vad som drog honom
till kristendomen var själanöden, världsgåtan,
frälsningen. Med desto större rätt räknar jag
honom till den allmänneliga kyrkan."
Strindbergsstudien, som tidigare legat gömd
i For Kirke og Kultur, respektive Bonniers
Månadshäfte, visar oss Söderblom på höjden
av människokunskap och mod. Den
kompletteras lämpligen med Victor Svanbergs lysande
Strindbergsstudie i "Poesi och politik" och
Alf Ahlbergs fina analys av Strindberg och
det ondas problem.
Mindre imponerande är det litet ansträngda
talet vid Frödings bår och studien över
Geijers ungdom. Och den i boken ingående
skriften om Waldemar Rudin är för
överseende och mild för att vara verkligt
upplysande. De mindre beundransvärda sidorna
av Rudins människotyp äro här behandlade
med alltför lätt hand. Bland bokens övriga
uppsatser må slutligen nämnas "Birgitta
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
