Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: En ny bok av Söderblom - R. S—m: I elfte timmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
och reformationen", "Johannes Rudbeckius",
"Lars Landegren" och porträttet över
ungdomsvännen Sam. Fries.
Boken är väl tryckt och vackert illustrerad.
Sven Stolpe
I elfte timmen
Carl Björkman: Om kravet på en ny
svensk borgerlighet. Wahlström &
Widstrand. 1: 25.
Carl Björkmans nyutkomna lilla skrift
framträder som ett efter det aktuella läget
tillrättalagt komplement till hans förra hösten
utgivna, mycket uppmärksammade studie
"Borgerlig livssyn". Den bäres upp av samma
vakna anda, samma rapphet och smidighet,
samma värme och känsla som denna. Den
präglas av sundhet och saklighet, av klokhet,
konkretion och moderation. Den är skarp i
utfallen och generös i sitt lov, den tar och
den ger med en fördomsfrihet, som överallt
är ganska ovanlig i den politiska
diskussionen och alldeles speciellt i ett land, där
blickarna skymts av den partipolitiska
ortodoxismens grå starr —- i den mån som man
bekvämat sig till att överhuvud ha någon
blick för det allmänna.
Björkman pläderar för självrannsakan och
självbesinning. Själv granskar han de olika
partiernas debet och kredit med oförfärad
bravur och öppenhjärtighet. Han är i allra
högsta grad realist med en mycket klar blick
för sakernas verkliga tillstånd. Han har
alldeles rätt i detta, att svensk höger i många
fall fått en anstrykning av fariseism, men
också däruti, att denna svenska höger under
sin utveckling gjort en insats av ovärderlig
samhällelig betydelse. Han har också alldeles
rätt i att kritiken mot fackföreningsrörelsen
numera knappast kan anses rekommendabel
i den mån den riktar sig mot denna rörelse
som sådan, lika rätt som när han säger ifrån,
att borgaren med sitt individualistiska
frihetsideal icke vill ha något med
fackföreningsterrorn att göra. Hans realistiskt
funderade argument äro oemotsägliga. Frågan
är väl endast: har hans förkunnelse i ali sin
realism något med "Realpolitik" att göra?
Med andra ord, vart föra hans krav på en
ny svensk borgerlighet och hans kritik av det
bestående hän?
Säkerligen kommer den invändningen att
göras mot honom, att han är alltför upphöjt
objektiv, att han genom sin drift att i lika
mån ta och ge råkar in i ett jämviktsläge,
som berövar hans trampolin den svikt, som
ensamt kan slunga en sökande generation
över i ett nytt och lyckligare tillstånd.
Invändningen är lika lätt att finna som att
utföra, men den träffar icke tavlans prick.
Ty Carl Björkman utvecklar icke ett
program, han har medvetet inskränkt sig till en
vältalig och varm vädjan. Med sin klara
förståelse för det nuvarande samhällets och de
nuvarande partikonstellationernas brister och
fel har han velat gå till roten av det onda
eller åtminstone peka ut, var detta onda
sitter. Han vill, att var och en i sin stad
skall sopa rent i eget hus för att därefter med
större framgång och större tillförsikt kunna
fråga sig, om det ändå icke till sist lönar
mödan att hålla fast vid vad som finns, att
bygga vidare på ärvd grundval i stället för
att handlöst och blint kasta sig ut i nya
experiment, vilkas resultat ingen kan
förutsäga. Han avhåller sig som sagt medvetet
från att skissera ett nytt program, framför
allt ett nytt partiprogram. I den meningen är
hans skrift samhällelig snarare än politisk.
Vad han vill inskärpa är, att hela det gamla
samhället, alla de politiska riktningar, som
funnit sig till rätta inom dess landamären,
håller på att undermineras. Det utsättes just
nu i en tid av kriser, av andlig och materiell
depression för den fara, som det
suggererande kravet på något nytt innebär. Det är
så lätt att sätta sitt hopp till det nya. Det
är också mycket lätt att få människor i nöd
att tro på det nyas och okändas
välsignelse-bringande och helande kraft. Svårare är att
ge detta nya en fast och fruktbärande
utformning. Varför alltså icke innan steget ut i det
okända tas än en gång mönstra det bestående,
undersöka, om icke krafterna räcka till att på
det bestående samhällets grundval alstra den
lojalitet, den allmänanda, den förståelse för
individens plikt mot nästan och mot
samhället, som ensamt kan rädda och försona?
Tidigare har Carl Björkman med ali
önskvärd tydlighet sagt ifrån, varför det är så
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
