Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Ludvig Nordström: Mörksens förste stiger ned. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dubbelbössan med ett klick. Gick därefter i land,
följd av bonden och torparn. Tomas följde
strax efter. Drängarna stannade vid båten.
Lapparna stodo orörliga.
— Ta ner kåtan! sade patron till
lappgubben. Ni vet, att ni inte får ha eld här.
Ni får tälta på skären.
— Men vi ä ju int oppi skogen! svarade
lappgubben.
— Vi lämnar inte platsen, förrän kåtan
är nere, elden släckt och vi ha sett er ro
i väg! svarade patron torrt.
Då bara suckade lappgubben, som hela
tiden stint betraktat dubbelbössan, vände sig
om och sade något på lapska. Hela familjen
hjälptes åt att ta ner kåtan, medan patron
Lack, bonden och torparn sutto på var sin
sten och betraktade det hela. Skinn, kuddar,
madrasser, fällar, röda mataskar, grytor,
kaffepanna, trefot, ryssjor och nät, allt bars
bort till båten.
Det hade börjat småregna.
När allt var klart, gingo bonden och
torparn fram till elden och trampade ut de sista
glöden.
— Kom opp med en hink vatten! ropade
patron till drängarna. De lydde, och marken
runt elden vattendränktes liksom själva
eldplatsen.
Under tiden hade en liten lappflicka av
ungefär Tomas’ längd kommit fram till
honom. Hon stannade där och bara tittade
på honom. Med sorgsna, blanka, stora, bruna
fiskögon. Och sträckte ut handen. Patron såg
det, grävde i en ficka, drog fram sin stora
skinnportmonnä och räckte Tomas, utan ett
ord, en tolvskilling. Den räckte Tomas utan
ett ord över till den lilla lappflickan, som
tog emot den, likaledes utan ett ord. Och
försvann därefter med mjuka, ljudlösa steg i sina
lappskor bort till båten. De andra hade fått
den i vattnet, alla gingo ombord.
— Vi vänta en stund och se efter, att de
inte bara flyttar en bit bort på strand! sade
patron Lack, och de fem männen jämte
Tomas stannade kvar i skymningen, tills den
svarta lappbåten försvunnit så långt ut i
diset, att den var närmare skären än
fastlandet och därmed icke längre hade intresse
av att vända åter.
Då rodde man hem; och nu sade ingen ett
enda ord.
Men så länge han kunde, följde Tomas med
blicken den allt mindre och disigare fläcken
utåt havet, som han nu varit med och drivit
bort från människors gemenskap ut till de
nakna, stormiga skären, där inget liv fanns.
Och nu förstod han informatorn. Nu såg
han i vilken värld han levde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
