Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Ludvig Nordström: Mörksens förste stiger ned. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kassörska, och den stränge farbror Monneij,
som var direktör. Och hade ett emaljöga.
— Här har du tjugufem öre till
karameller! sade patron Lack. Och gå nu ner till
Anton No, så får du en klassmössa, och sen
till guldsmed Selling, så syr han i en
silveretta i mössan. Och säg till, att det skrivs upp
på min räkning.
Det gjorde Tomas, och sen gick han genom
stan med klassmössa på huvut, och hela
världen lyste och sken.
Men vad allt blivit förändrat bara på en
sommar! Nu mindes han med ens telefonen
från i våras. Den hade han inte tänkt på
under hela sommarn. Då hade så mycket
annat hänt. Men nu såg han, att på nästan
alla hus satt det höga telefongalgar, och på
rådstun, där telegrafen fanns, där var ett
helt torn, fullt av vita porslinsknoppar och
ett nätverk av trådar, så tätt att man knappt
kunde se igenom det.
Det fyllde honom med en tillfredsställelse,
som gjorde honom själv förvånad. Men han
förstod snart, vad det var. Nu hade han
skolmössa, nu kunde han inte vara
ärendespringare mer. Det passade bara för
smågossar. Och från den risken räddade honom
telefonen. Han jublade åt den i sitt inre.
Men han såg också, att man byggt ut kajen!
Att man höll på att räta till stora gatan upp
från hamnen, att man höll på att bygga en
järnbro mellan stan och fastlandet och att
man höll på att fylla ut Nattviken. Ja, visst!
Där skulle ju bli järnvägsstation!
Det var ju en alldeles ny stad. Det var
inte hans barndoms Öbacka, det var stora
arbeten alldeles som dem han sett i ”The
Graphic” och ”Ueber Land und Meer”, där
han sett grävningarna och fyllningarna och
brobyggnaderna i alla jordens länder:
Suezkanalen och hamnbyggnader i Indien och allt
möjligt.
Och han förstod, att nu, när han var stor,
skulle världen bli helt annan, än när han
bara varit en liten gosse.
Och farbror Darwin och hökarna och
laxarna och fiskarlapparna voro så borta,
som om de aldrig hade funnits.
Och så kom den stora dagen, då telefonen
öppnades, som hela stan hade väntat med
sådan spänning. Då flaggade hela stan, och
överallt i familjerna var det stor middag.
Landshövdingens hade middag, och biskopens
hade middag, och dispaschör Unæuses hade
middag, och patron Lacks hade middag. Och
det största med hela middan var, att den
hela tiden avbröts av telefonringningar. Alla
ropade om varandra tvärsöver stan, tvärsöver
hustaken, genom telefonsträngarna:
— God dag! God dag! Vad det hörs bra!
Va få ni för gott, då? Å, Gud i himlen!
Ostron och champagne! Och järpe! Och
sparris! Och hummer! Oj, oj, oj!
Och det var ett jubel utan like.
— Nej, ropade alla om varandra. Så roligt
har det då aldrig nånsin förut varit här i
Öbacka!
Och hos patron Lacks nådde dagen sin
kulmen i en händelse, som ingen hade
förutsett. I köket voro husets alla gamla, kring
staden spridda trotjänarinnor samlade för
att, som alltid vid kalas, hjälpa till med att
torka disken — men också med att smaka på
alla läckerheterna. Och främst bland dem var
gamla ofärdiga Kaj-Kaj.
När middan var slut och stämningen som
högst, sade patron Lack, som alltid var full
av upptåg:
— Nu ska vi ha Kaj-Kaj till telefon och
låta henne telefonera!
Och det förslaget mottogs med jubel.
Kaj-Kaj halades in och neg och neg för alla
herrskapen, men när hon fick höra, att hon skulle
telefonera, föll munnen upp på henne, hon
spärrade ut ögonen och alla tio fingrarna och
stammade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
