- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
19

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Fredrik Böök: Tragedien på Jasnaja Poljana

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tragedien på jasnaja pöl] an a

blivit en börda för mig, och i den mån som
mina år tilltaga längtar jag allt mer och mer
efter ensamhet; för det andra därför att sedan
barnen vuxit upp mitt inflytande icke längre
behöves i hemmet och ni alla ha viktigare
intressen, så att min frånvaro skall kännas
mindre. Men huvudsaken är, att liksom
hinduerna, när de närma sig sitt sextionde år,
dra sig tillbaka till skogarna, liksom varje
åldrad och from man önskar att ägna de sista
åren av sitt liv åt Gud och icke åt skämt,
vitsar, prat och tennis — så längtar också
jag, då jag går in i mitt sjuttionde år, av
hela min själ efter frid, ensamhet, om icke
efter fullkomlig harmoni så åtminstone efter
mindre skärande kontrast mellan mitt liv och
min tro och mitt samvete. Om jag öppet satte
min plan i verket, skulle där bli
invändningar, förebråelser, diskussioner och
klagomål, jag skulle kanske vekna och icke utföra
min avsikt — och utföras måste den. Var
därför god och förlåt mig, om mitt
handlingssätt sårar dig, förlåten mig alla i era hjärtan;
och särskilt du, Sonja, låt mig godvilligt gå;
sök icke efter mig, klaga icke och fördöm
mig icke!

Att jag lämnar dig bevisar icke att jag är
missnöjd med dig. Jag vet att du var
oförmögen, bokstavligen oförmögen, och
fortfarande är oförmögen att se och känna som
jag gör, och att du därför icke kunde och
icke kan förändra ditt liv och bringa offer
för någontings skull, som du icke är
medveten om. Därför klandrar jag dig icke, utan
tvärtom tänker jag med kärlek och
tacksamhet på de trettiofem åren av gemensamt
liv, särskilt på den första hälften av denna
period, då du, med den moderliga
självuppoffring som är dig egen, bar så energiskt och
beslutsamt vad du betraktade som ditt kall.
Du har givit mig och världen vad du var
i stånd att ge, en mängd av moderlig kärlek
och självuppoffring, och jag kan icke annat
än uppskatta det. Men under sista perioden
av vårt liv — de sista femton åren — ha vi
vuxit från varandra. Jag kan icke finna mig
själv klandervärd, ty jag vet att jag har
förändrats icke för min egen skull eller för
andra människors skull, men därför att jag
icke kunde annorlunda. leke heller kan jag
klandra dig för att du icke följer mig, utan

tacka och komma ihåg dig; jag skall alltid
med kärlek minnas allt vad du givit mig."

Så tänkte Leo Tolstoj alltså redan 1897,
men först den 28 oktober 1910, i natt och
mörker, lyckades han sätta sin plan i verket.
När grevinnan Sofia Tolstoj upptäckte hans
flykt, överlämnade dottern Alexandra till
henne följande biljett, skri\ en av fadern
klockan fyra på morgonen. Den är mera
lakonisk, men i sak innehåller den ungefär
detsamma som brevet 1897.

"Min avresa kommer att göra dig ledsen.
Jag beklagar det; men jag ber dig förstå
och tro, att jag icke kan handla annorlunda.
Min belägenhet i hemmet har blivit
outhärdlig. Frånsett allt annat, kan jag icke längre
leva i denna luxuösa omgivning, och jag gör
vad män av min höga ålder allmänt göra:
jag lämnar livet i världen för att tillbringa
mina sista dagar i fred och ensamhet.

Jag ber dig förstå detta, och följ icke efter
mig, om du får reda på var jag är. Din
ankomst skulle endast skada din ställning och
min egen och skulle icke ändra mitt beslut.

Jag tackar dig för de fyrtioåtta år du troget
levat med mig, och jag ber dig förlåta mig
allt orätt jag gjort dig, såsom jag av hela
min själ förlåter dig allt orätt du kan ha
gjort mig. Jag uppmanar dig att finna dig
till ro med den nya ställning vari du kommer
genom min avresa och att icke hysa ovilja
mot mig. Om du önskar meddela mig något,
så säg det till Sasja; hon kommer att veta
var jag är och sänder mig vad som är nödigt.
Var jag är kan hon icke säga dig, eftersom
jag tagit hennes löfte att icke säga det för
någon."

De sista scenerna i denna äktenskapliga
tragedi voro skakande. Den gamle mannen
låg döende på Astapovos järnvägsstation.
Grevinnan Sofia Tolstoj kom dit i ett
extratåg, men hans omgivning tillät henne icke
att nalkas hans läger.

"Dörren till rummet var stängd, och då
jag genom fönstret önskade få se en skymt
av min man, drogs en gardin för detsamma.

19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0757.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free