Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Moa Martinson: Konturen. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moa martinson
man sina lingon från Norrland. Plocka
lingon?
— Allt det jag sparat är slut nu, säger
Andersson högt. Nu far Sop-Märtas sprickiga
tunga över Anderssons ansikte utan att han
protesterar. Han ryktar inte heller, han bara
står där, och Sop-Märta bara ideligen tvättar
hans ansikte och händer med tungan.
Spök-konturen stiger svart och mäktig under den
gråröda himlen trots att de elektriska
lamporna lyser i stallet. Sop-Märta slickar med
sin sprickiga tunga, en gammal sophäst
tycker om salt.
En dag fick Andersson se sin spökkontur
i verkligheten.
Sönerna hade längesen tagit "på luffen"
igen, ty det fanns verkligen inga lingon, och
den långbenta engelska märren vann inte
grand prix trots ett litet glas fin fransk
konjak och trots att herrn rökte sin finaste
cigarr. Herrn måste gå från sin gård,
Andersson från sin stuga, från stall och ryktskrapa.
Bortom åsarna ute på tallmon, i närheten
av kyrka och kyrkogård, där låg Anderssons
spökkontur livslevande, men så fort
Andersson flyttade in där försvann synerna, han
kom inte ens att se efter om de gråröda
dammgloriorna fanns kring gestalterna som
gick där ut och in.
En ny synvilla hade stigit i ögonen på
Andersson.
Folk säger att han blitt tokig. Han tycker
sig se stora röda fält med lingon, lingon i
högar och dråsar — det är lingonen som
skall komma, säger Kan. Han ser stora ängar
med lingon. En söndag påstod han att det
växte lingon på golvet i andaktssalen på
fattighuset.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
