Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Moa Martinson: Konturen. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konturen
köpas, en röck, någon skjorta, mat, mest mat.
Litet ordning blev det inne, de små
fönsterrutorna tvättades till och med. Men vad
hjälpte det, Andersson såg aldrig ut genom
dem mera, han bara stirrade in i sin
spöksyn: en kontur av ett hus, han ej visste var
i världen det låg, men som han kände igen.
En morgon gick en av de unga till stallet,
varför inte rykta i stället för far? Han
behövde vila, man var ung och stark, så
besvärande ung och stark. En ljus morgon,
tidigt, knattret från självbindartraktorn hade
inte börjat. Hårda unga händer griper litet
ovant om skrapa och borste, drar litet tafatt
i början över vackra hästländer och ryggar,
det går bra, den unge och hästarna kom gott
överens med varann. Snart dryper svetten av
pannan, pärlar ner på bröstet på ryktaren,
ströränderna är litet krokiga, men tjocka och
breda, hästarna gnäggar, skinnet glänser.
Redan samma dag kom bud från herrn.
— Inga främmande i stallet! Hör
Andersson det! Alldeles för fina hästar! Ska delta
i grand prix! Inga främmande människor
i stallet! Bara Andersson själv! Inga
dumheter, Andersson–-
— Främmande? Det är inga främmande,
det är ju mina barn, uppväxta här,
protesterar Andersson.
— Så, så, Andersson, inga dumheter, noga
med de hästarna, inga främmande i
stallet –-
Andersson börjar tänka. Herrns klämmiga
dotter, aldrig hade Andersson tyckt hon var
främmande, fast hon då inte varit mycket
hemma på gården. När hon var liten, lekte
hon till och med med de här "främmande",
som ville hjälpa far sin rykta.
Den dagen började Anderssons konturhus
klarna, började befolkas kring knutarna med
gestalter, om vilka dammglorior lyste i
grå-röd glans. Andersson tänker, när han ryktar,
och rykten går saktare. {Traktorer tänker
inte.) Det engelska stoet är så hög att
Andersson knappast räcker upp över ryggen
på henne med skrapan och borsten. Stram
är hon också, stryker öronen bakåt och
grinar långlagt och illvilligt mot den svettige
Andersson. Hon har förlorat kontakten med
levande, vitalt liv, tycker om cigarrök, dricker
gärna en konjak om det bjuds, hon grinar
illa åt svettlukten av Andersson, han borde
ha badat och parfymerat sig, innan han gick
till sitt arbete med henne. Hon skulle säkert
inte haft något emot att speta upp på en
lastbil och stå där med huvudet mot vinden
under sjuttiokilometersfarten, men så var hon
också så fin, var av så ädel börd, att hon
"var nior till sin egen far", som en full jockey
sagt, när han kommit ridande till gården
med henne.
Andersson ryktar. Sju tjocka ströränder
ligger bakom den engelska höga märren, hon
har så långa ben, och på benen blir så
mycket strö. Nu är det Sop-Märtas tur, och
nu börjar de förbannade synerna igen.
Sop-Märta är ju inte så noga med.
— Ta inte upp tiden med den där! sa
herrn en morgon; det låg fem ströränder på
laven bakom Sop-Märta.
Andersson drar slött, tungt med borsten
över hennes länd, och Sop-Märta försöker
komma åt hans svettiga ansikte med sin
sönderbetslade, sönderbitna tunga, som ser ut
som gammal skivlax. Ett svettigt ansikte är
salt och gott, en gammal häst far gärna med
tungan över ett varmt ansikte.
— Låt bli, din gamla fjolla! säger
Andersson.
Andersson tänker. Vill vara i fred.
Andersson står och hänger på gamla Sop-Märta och
tänker.
Sönerna har dragit ut tidigt i den våta
morgonen att plocka lingon! Stora, starka
karlar gå och plocka lingon? Och inte fanns
här några lingon. I det här landskapet tog
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
