Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Sven Stolpe: Vredgad komminister - Margit Abenius: En julaftonsbok - Gösta Attorps: Frans G. Bengtssons essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Men boken vinner därigenom i
dokumentariskt intresse. Den ger en förträfflig inblick
i hela den mentalitet, som av olyckliga,
disharmoniska och trista människor förts i fält
mot primitivismen. Och man förlorar alldeles
lusten att raljera, om man betänker, att
världen för närvarande synes övermannad av
en hel generation unga galningar, som med
en hittills okänd brutalitet anammar alla
dessa hämningar, föraktar och fruktar driften
och i gengäld utlöser sin sadism i
koncentrationsläger, rasförföljelse och barnslig dyrkan
av mordvapen och marschkolonner. I själva
verket är de nya rörelsernas livsfråga denna:
skola de kunna höja sitt människoideal från
de nuvarande råa och primitiva linjerna till
en behärskad men i princip sund och
livsvänlig puritanism. Eller skola de gå vidare
på den linje, som Ivan Sjögren i sin bok
tecknar med sådan kuslig klarhet. I så fall
är resultatet givet. Att den paniska skräcken
för driften alltid går hand i hand med
destruktion, negativitet och människohat,
framgår med ali tydlighet av Ivan Sjögrens
mycket beklämmande och mycket intressanta
bok. Sven Stolpe
En julaftonsbok
Elisabeth B e r g s t r a n d - P o u 1 s e n:
Hjältar och hjältedåd. Norstedts. 7: 75.
"Varför kan inte en präst blanda in lite
sådan kanel i sina predikningar?" säger den
gamle kyrkvärden till den unge prästen om
något som på ett mindre expressivt och
kanel-kryddat språk skulle kunna kallas prästernas
abstrakta predikosätt. Enligt kyrkvärden är
nämligen detta alltför himlavänt, det finns
jordiskt också att tala om. Elisabeth
Berg-strand-Poulsen står inte i någon predikstol,
men hon har, kanske särskilt i denna sista
bok, en alldeles ovanlig förmåga att böja
människornas hjärtan, vilket väl är själva
syftet med en predikan. Som redskap har hon
både pensel och ord. Det är det lugna,
vardagliga hjältemodet som utgör texten i
hennes fem berättelser. Det är besläktat med de
runebergska soldaternas och hon har — på
sitt vis — något av samma förmåga att till
gråt förlösa tragiken. Det är en känsla som
är laddad och mättad men lugn. Färgerna
i bokens akvareller är starkt emotionella:
gult, ljusbrunt, mörkbrunt och cinnoberrött.
Det är ansikten, som denna gång intresserat
henne. Vilka klara, levande persontolkningar.
Bäst är kanske gumman, sedd snett
bakifrån, hon som bara en gång besvärade Vår
Herre med en anhållan — vilken också
omedelbart beviljades — eller barnet med
sin oböjliga fyraårssjäl. Elisabeth
Bergstrand-Poulsen som säger sig längta efter starka
färgmotsättningar: "lycka och olycka, glädje
och sorg, kärlek och hat, arbete och vila —
utan så många oklara mellantoner" kommer
kanske också att bland allmänheten möta ett
sådant antitetiskt antingen — eller. Antingen
tycker man att detta är sagor och
idealisering och alltså ingenting för mig eller också
tar man helt enkelt emot boken och tackar.
Det sista kommer nog de flesta att göra. Ty
vi svenskar, vi är nästan alla från landet,
vi har faktiskt ofta plockat krusbärskart i
juni, vi är nästan alla lite släkt med
brukspatroner och statare. Margit Abenius
Frans G. Bengtssons
essayer
Frans G. Bengtsson: De långhåriga
merovingerna. Bonniers. 7: 50.
Den på lovord mest återhållsamma person
jag hört talas om var en gammal
änke-prostinna, som alltid hade för vana att bemöta
folks erkännsamma omnämnande av någon
medmänniska med ett så rakt och
uttrycksfullt konstaterande av vederbörandes oarter
att alla hans supponerade dygder löstes upp
i luft, tunn luft, med ens. Men en gång
yttrade hon sig med mycken välvilja. Man
talade om en ung man, vilken bör ha varit
något av Apollon, Herkules och ett kristet
helgon i en person; och efter något
begrundande sade prostinnan: "Nej, den är det
kanske ingenting att säga om."
Skulle man i denna från överdriven
entusiasm fria anda granska Frans G.
Bengtssons senaste bok, så skulle man nödgas med-
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
