Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 64 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Gösta Attorps: Frans G. Bengtssons essayer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

giva att om femton av dess sjutton essayer
är det ingenting att säga; däremot kunde
man ha viss anledning att yttra sig om de
två återstående. Men en dylik tystnad, om
än så innehållsrik, skulle här bli alltför
trist. Som ett litet medgivande åt den
vördnadsvärda dam, som fått tjäna som en sorts
ingress till denna anmälan, kanske man
möjligen — sedan man i förbigående konstaterat
att De långhåriga merovingerna innehåller
den antagligen bästa essay som skrivits på
svenska — kan börja med att tala om de
två som skulle (eller borde) ha kommit
henne att yttra några ord. Den ena heter
Zaleukos och den andra Gertrude Bell.

FRANS G. BENGTSSON

Naturligtvis äro de bra (eftersom Frans
G. Bengtsson inte skriver något dåligt); och
vore någon annan upphovsman till dem skulle
man hälsa denne som särdeles
förhoppningsgivande. Och även om man tar i betraktande
att de stamma från en första klassens
författare, så är det, beträffande Gertrude Bell,
endast med en viss sorgsen känsla av ens
eget inneboende pedanteri som man vill
formulera några invändningar mot denna i och

för sig glansfulla artikel. De röra visserligen
vid en princip, men eftersom Frans G.
Bengtsson bättre än kanske någon annan i detta
land känner till och är i stånd att praktiskt
demonstrera principen i fråga, kan det tyckas
skäligen onödigt att lära ut den till honom.
Han har ju, i essay efter essay, med lysande
resultat tillämpat den gamla regeln att skall
man skriva exempelvis om ett landskaps
skönhet, så skall man inte kalla det
hänförande vackert och över måttan betagande
och sedan gå vidare, utan man skall skriva
om det så att läsaren själv gör den
reflexionen att trakten inte hör till de alldagliga.
Det är nerven i Frans G. Bengtssons geni
som episk människoskildrare att han utan
några märkbara svårigheter, på ett alltigenom
konkret och åskådligt sätt, är i stånd att
ställa fram den det gäller inför läsarens
ögon, så att man är i stånd att själv övertyga
sig om vederbörandes kvalitet. Gertrude
Bell är den enda av hans figurer, där han
nöjt sig med att utfärda intyg — kvicka
intyg, entusiastiska intyg, men dock bara
intyg — om personens egenskaper och
färdigheter. Det är som att höra en ung man
prisa sin käresta: man vill ju gärna tro
honom, när han försäkrar att hon står i en
klass för sig bland jordens kvinnor, men
alldeles säker kanske man inte kan vara.

Men om det är med relativt modesta tonfall
man inför en eljest god staty anmärker att
andra tån från lilltån räknat på högra foten
inte är fullt så bra som kroppen i övrigt, så
kan man plötsligt bli varse något som man
med stadigare stämma kan göra konstkritik
på. Frans G. Bengtsson har skrivit två essayer
som man skulle förmoda stå hans hjärta
särskilt nära, eftersom han låtit dem inleda var
sin bok. Den ena heter Silversköldarna och
den andra Zaleukos. Jag är inte svag för
någondera, fast jag är betydligt svagare för
Silversköldarna än den andra: berättelsen om
Alexanders kärntrupp har ju dels sådana
detaljer och formuleringar, dels en sådan jämn,
lugn fart att man knappast tänker på det
riskabla i genren. (Man tänker kanske inte
heller på att den är som en nitisk lärares
något överdrivna demonstration av den episka
teknikens resurser: konstgreppen komma för
tätt och ligga för tydligt synliga. Den rätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>