Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Berättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
ruin och guldmyntfotens upphävande i det
yttersta av dessa dagar. Kapitalismen
representeras av släkten Oldroyd. Det är koleriska,
varmhjärtade, härsklystna människor, med
en åder som sväller i pannan, sådana
personer som med tiden brukar bli tämligen
feta. Sammanflätade med dem genom livligt
berättade öden blir den mer ädla,
mager-lagda och pedagogiskt-ideellt inriktade
släkten Bamforth. Författarinnan visar på ett
åskådligt sätt hur maskinerna alltmer griper
in i människornas värld.
Phyllis Bentley har frodighet, fantasi,
gemyt och ett gott hjärtelag. En sådan
be-rättarfröjd är en positiv tillgång, den måste
alltid på något sätt smitta av sig på läsaren.
Men då och då måste man le, hjärtligen road.
Ty detta är ju ens barndoms historiska
romaners naiva karakteristiker och ädla
adjektiv. Kunde man inte redan på den tiden mitt
i den värsta spänningen hejda sig i en kort,
ordkritisk reflexion inför vissa meningar
som: "den mörke men enfaldige mannen"?
På ett liknande sätt kritiskt avkyld blir man
inte sällan inför Phyllis Bentleys
människoteckning. Det är på det hela taget osannolika,
uppmålade människor, konkreta visserligen
på ett yttre sätt, men efter en strängare
måttstock osanna. Man skulle förmoda att "Arv"
tillhör den art av diktning eller romaner,
vilkas läsning erbjuder den bekanta "flykt
från verkligheten" som enligt vissa
kulturkritiker anses vara syftet med en stor mängd
läsning. Detta är en insinuation mot den gode
och mottaglige läsaren som alltid kommer
recensentens taggar att resa sig i en stum
vrede; vilken härmed tacksamt avreageras.
"Ultima Thule" är tredje och sista delen
av det australiska eposet om doktor Mahony.
Det är skada att man i de två första delarna
här och var stannar i en viss svävande tvekan
inför själva språket; översättningen
förefaller inte tillräckligt smidig. I sista delen
är den dock bättre. — Författarinnan når i
"Ultima Thule" otvivelaktigt högst. Hon är
ingen författartyp som vid en flyktig
bekantskap verkar omedelbart fängslande, det finns
något nyktert och nästan torrt hos henne,
och det är karakteristiskt att ett av de
viktigaste episka elementen i denna konsekventa
och djupgående studie över två temperament
är intresset och sinnet för de ekonomiska
frågorna. Bokens karaktär av biografiskt
dokument är tydlig; doktor Mahonys lille son,
svartögd, frågvis, rädd för känsloberöring,
är kanske ett självporträtt. Med en
upptäckares sympati och kärlek skildrar
författarinnan sitt hemland Australien: dess mördande
klimat, de vida horisonterna, de egenartade
färgerna och blommorna i det grå landskapet,
dess oslipade, primitiva folktyper. Det är
troligen denna något osovrade blandning av
reellt och av skapande konst som gör att man i
förstone känner sig ovan och undrande inför
stilen.
Det finns böcker som meddelar det
bestämda intrycket att författaren är en god
människa. Dit hör mrs Richardsons epos.
Mitt i de nyktert jordbundna skildringarna
kommer, inte minst i denna sista del, gång
på gång verkligt stora partier, sidor med
rymd och perspektiv, med tragisk, episk
fläkt och ett högsint, erfaret förstånd inför
lidandet. Richard Mahony är en tragisk
hjälte. Det finns ingenting pinsamt smått
eller tillfälligt över hans undergång. Den är
konsekvent, och han kämpar mot inre
nedbrytande makter. I "Ultima Thule" har han
sjunkit djupt in i en isig autism och hans
handlingar blir alltmer hopplöst
don-Quijote-lika. Det är bara mot små barn och svårt
sjuka människor som den åldrande, olycklige
doktor Mahony kan visa mjuka, mänskliga
drag. Till sist omtöcknas han av vansinnet.
— Hans hustru, Mary, är i nästan lika hög
grad huvudperson i boken. Richard och Mary
drabbar ihop om praktiska, ekonomiska
frågor, men mellan dem finns en intimitet som
är viktigare än olikheten i temperament,
lynne och intressen. Det är verkligen
någonting nästan mystiskt med det intresse man får
för dessa människor; det är som om de
fortsatte att leva sedan man slutat läsningen. —
Döden är god och barmhärtig för Richard
Mahony. Han blir begravd på en undangömd
plats i en kusttrakt i Australien. "Den rika
och goda jorden i det land, där han själv
valt att sluta sina dagar, absorberade hans
kropp så som den aldrig lyckats bemäktiga
sig hans oroliga irrande ande."
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
