Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Berättare - J. E.: Tonår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Gården Stavsund där uppe vid fjorden i
norr kallades också Hopplösahemmet och i
undantagskammaren bodde gammelfaster
Vituggla som lurade den onde Didrik på arv. I
ett halvdunkel av verkligt och overkligt rörde
sig där människorna, med ungmor, den ljusa
Ragnhild, och hennes kärlek over evne till
grubblaren, Hamlettypen Håkon, som
medelpunkt. Ragnhilds dråp på svärfadern
avslutade boken och på de sista sidorna har hon
angivit sig själv för länsmannen och far bort
över fjorden till fängelsestraff. — "Ragnhild"
är en direkt fortsättning. Det är illa beställt
på’ Stavsund, där en moderlös pojke nu växer
upp. Något vantrivsamt, något obestämt
farligt lurar över tillvaron. Ragnhild har avtjänat
sitt straff men vägrar att någonsin mer i livet
återvända hem. Till sist reser svärmodern,
gumman Tale, söder ut för att hämta henne
men sjunknar och dör på hemvägen. Ragnhild
kommer till Stavsund på hennes gravöl. De
båda makarna finner efter lång frusenhet och
förstening varandra på nytt och boken tonar
ut i försoning och hopp.
Ett innehållsreferat säger inte mycket om
dessa böcker. Ingenting är i dem påtagligt och
vardagsverkligt. De själstillstånd som målas
äro ovanliga och innerligt känslostarka
höjdlägen eller också ett grubbel på djupet. Stilen
är ytterligt inåtvänd, söker efter djupt intima,
ordlösa, glimtlika uttryck för själarnas möte
och själarnas ensamhet. Hur många
egendomliga uttryck finner inte Duun t. ex. för
ögonens språk. Genom att författaren aldrig
lämnar en upplysning utan bara antyder blir
emellertid både handling och psykologi ofta
mycket svårförståeliga. Men han suggererar
inte sällan starkt. Det är ibland en djupt
besjälad konst. Den gamla gumman Tales sista
järnvägsresa fäster sig särskilt i minnet. Den
blir drömsk som mycket av det övriga, ett
norskt äventyr, "in i ett regnväder,
tvärsigenom det och ut ur det" åker hon, och Vår
Herre styr och menar någonting med allt:
"Han var för resten god och bra att ha, hon
prisade honom för att han fanns till, och
sedan fick han behandla henne efter sin
rättfärdighet."
Margit Abenius
Tonår
Rosamond Lehmann: Första balen.
Översättning av Elsa af Trolle. Bonniers.
5: 25.
Rosamond Lehmann har i sitt hemland,
England, gjort sig känd som en utsökt artist,
en fin och sensibel psykolog, som kan föra
tanken till Katherine Mansfield. Rosamond
Lehmanns prosa har en alldeles egenartad,
sordinerat musikalisk charm; hon föredrar
sina violinsonater med oefterhärmligt behag.
Som författarinna är hon väl ingen gigantisk
gestalt, men alla kunna nu inte vara giganter,
och man begär det heller inte, allra minst av
en lady. Man får ta henne som hon är, och
sådan hon hittills visat sig vara, är hon en
bekantskap, som en läsare med sinne för
litterär kultur inte ångrar, att han gjort.
På svenska föreligga tidigare två av hennes
romaner: "Dunkelt svar" (i serien "Moderna
unga människor") och "Ett farligt möte"
(Svenska Bok-klubbens romaner). Till dessa
sluter sig den nyligen utgivna "Första balen"
i förträfflig översättning av Elsa af Trolle.
Denna roman är varken mer eller mindre än
ett förfinat — om också en smula spinkigt —
konstverk och ett utomordentligt stycke
ton-årspsykologi. Berättelsen om de förtjusande
varelserna Olivias och Kates första bal är ett
ämne, som kunde gett något horribelt till
resultat under miss Glyns händer. Så som den
raffinerade artisten Rosamond Lehmann
berättar om denna ett par engelska
överklassflickors första bal, första möte med le monde,
blir det ett stycke graciös konst, präglad av
fin och,öm inlevelse. Låt vara att boken är
en bagatell; den vittnar likväl om en litterär
kultur, som vi sannerligen inte äro
bortskämda med på svensk botten. Många av
våra skrivande damer — och varför inte
också herrar? — önskade man något mera
av de aristokratiska kvaliteter, som göra en
sådan bok som "Första balen" till ett litterärt
konstverk.
/. E.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
