Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
JORD OCH MODER
Fadern
När jag går hem mot byn och ser de
välbekanta konturerna av dess tak och
trädkronor mot himlen, griper mig åter den
gamla känslan att jag är främmande för
denna by och dessa människor. Jag hör inte
riktigt till jorden och bönderna;, kanske var
jag inte ämnad till att bli bofast. Men jag
mötte Kerstin och vi gifte oss i förtröstan på
vår ungdom; vi började som lantbrukare.
Det lilla ställe vi skaffat oss låg högt bland
kullarna i utkanten av en by, det kom flera
torra somrar i rad och vi gick där beklämda
och såg på de förbrända åkrarna. Vi hade
ingen lycka med oss, jorden stötte oss ifrån
sig. Det kom ett nytt torkår, jag arbetade
med åkrarna utan förhoppning, kände hat till
mull och strån. På hösten lämnade vi stället
och flyttade in i en stuga; jag gick omkring
i byarna på arbete, men när våren kom,
kände jag det bittert att bara arbeta för
andra. Jag minns hur jag en morgon steg
upp med solen och gick utan rnål bort över
fälten, ett litet regn hade fallit och allt var
friskt: jag tyckte det var som om en osynlig
gud gått vid min sida över åkrar och marker
och visat mig att allt var vackert och
strävade till liv och att min lilla olycka
ingenting betydde. Den sommaren dog en gammal
man borta i en annan by och hans ställe
skulle säljas, han hade låtit det förfalla,
ingen ville ge mycket för det och så blev
jag i stånd att köpa det. Jag fick särskild
lust till det, därför att där fanns en liten
bäck med klart vatten och saftig grönska
omkring. Annars var det icke inbjudande att
flytta dit: inne i stugan var smutsigt och
nedrökt, vinden hade rivit halm från de
trasiga taken och strött den över gårdsplanen,
gammal gödsel låg kvar i lagården och
dörrarna hängde på sönderrostade gångjärn.
Vi kom med vårt bohag på en vagn; Kerstin
gick bakefter med minsta barnet på armen.
Jag minns att det var ovanligt mycket
rönnbär den hösten, det hängde rött av rönnbär
kring vägen; vi satte oss att vila under en
rönn, Kerstin gav den lille bröstet, tog en
rönnbärsklase i sin hand och såg på den;
jag hörde henne sucka lätt, men hon sade
ingenting. När vi kom upp på en höjd, kunde
vi se byn framför oss, och där låg den gamla,
grå gården: där skulle vi liksom börja livet
på nytt. Vi kände inte folket i byn men
visste att det var gamla, välbärgade
bondesläkter som bara snålade och strävade och
levde för det världsliga. Jag förnam redan
då att vi inte hörde hemma bland dem, att
vi var främlingar i denna by.
Modern
Korna har drivits till betesmarken,
kvälls-varden är förbi och barnen leker på
gården; i den vackra försommarskymningen just
innan natten kommer kan jag gå ut ensam
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
