Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORD OCH MODER
en stund i trädgården. Den är min på ett
särskilt sätt: där har jag grävt och sått och
planterat. Se så höga rabarberna växer;
kålen ska jag vattna i morgon; någon har
brutit av den tunga pionblomman, kanske
det är vinden som gjort det; lejongapen är
envisare än tistlar, de vill sprida sig
överallt. Ja, detta är min trädgård. Och tänk,
som det såg ut här när vi kom hit: bara
bråte och gräs och nässlor och gammal
humle. Vi har arbetat dessa år, dessa år som
gått så fort. Vi har haft hälsa och krafter;
grödorna har varit goda. Barnen har kommit
och varit till glädje; fyra har jag fött, tre
har vi kvar. Den lilla flickan sover under
rosenbusken på kyrkogården, så lyckligt och
oskuldsfullt; jag kan se hennes blå ögon när
jag vill. De andra tre önskar jag ska få
leva, gå ut i världen och arbeta och själva
föda barn, ja, leva som jag, men utan för
många bekymmer. Vi är skapade till att leva
på jorden och allmakten har nog menat det
väl; varför skulle vi inte förtrösta? Men
Magnus har inte min ro, han ängslas och
grubblar. Han är en god man, vi fann
varandra medan vi var unga, vi har haft goda
och onda dagar tillsammans: jag skulle
kunna leva detsamma omigen. Men varför
vaknar han stundom om natten och stiger
upp och vandrar på golvet som i ångest?
— Jag kände det så underligt, säger han.
Jag vaknade men visste inte var jag var,
visste inte vem jag själv var: jag var ingen,
jag var ingenstans. Tänk, om man skulle dö
just nu, vakna så här i en tyst, stilla natt
och dö och lämna allt, oåterkalleligen.
— Den stunden måste ju ändå komma,
svarar jag då. Man ska inte frukta utan
lämna allt i Herrans händer.
— Jag vet inte varför jag ska känna det
så, säger han. Jag är ju inte ensam, jag har
ju dig.
Och han kommer till mig som ett barn till
sin mor; och jag tycker då att jag är så
mycket äldre än han på något sätt: som om
han ännu vore ett barn medan jag levt många
liv. Kanske är det för att jag är mor och
fött fyra barn. Kanske det bara finns mödrar
och barn: mannen, fadern finns kanske inte,
bara sonen, sönerna, alla mödrars söner.
Jag går i trädgården mellan blommornas
klungor, genom mörkret under fruktträden:
jag känner moderns frid. Jag hör mina barn
skratta, när de försöker fånga tordyvlarna
som flyger omkring och liksom spänner
brummande strängar genom skymningen.
Sonen
Jag ligger och stirrar upp i himlen: de
små skyarna är lika vita båtar och jag seglar
med dem genom oändligheten. Då springer
jag plötsligt upp och kastar en sten rakt upp
i rymden, så högt att den nästan försvinner:
jag följer den med blicken in i det blå och
känner ett jubel inom mig och vet att för
mig ska livet bli något särskilt. De andra
pojkarna i byn tror de är bättre än jag,
därför att deras föräldrar är rika och har större
gårdar, de talar om sina hästar och skryter
med sina många sädeslass, men jag föraktar
alltsammans och säger att det är ingenting.
Jag vill inte vara som de, jag ska aldrig leva
på samma sätt som de, jag ska visa dem att
det finns annat i världen än hästar och
sädeslass. De skrattar åt vår gamla gård och säger:
— Den är ju inte ens målad!
Jag svarar på trots att hela socknen är full
av röda gårdar, så sådana är väl ingenting.
De säger åt mig: — Nu får du gå hem
och dra upp vatten! därför att alla andra
har pumpar men hos oss står en brunnjung
mittpå gårdsplanen; jag tycker om den för
att den är så hög, den reser sig upp i skyn
och syns över hustaken. Brunnen är mycket
djup, man ser sig själv djupt där nere och
brunnjungen och himlen bakom medan
hin
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
