Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
Modern
Han har kommit tillbaka till mig, vi är
åter nära varandra. Han har genomgått något,
kanske både något smärtsamt och något
lyckligt; jag vill inte veta mer. För en man
kan ju inte livet vara som för en mor, han
har inte samma fäste som hon. Ibland griper
honom oron, nya saker får makt med honom;
det kan inte hjälpas. Men nu far inte Magnus
till kapellet om söndagarna mer. Nu växer
det nya blommor i min trädgård; de gamla
är borta, förbi.
Evangelisten
Han har kommit till mig många kvällar;
han kommer i mörkret, vi sitter samman i
mörkret och allt är mjuk evighet omkring
oss, vi får sådan ro hos varandra. Man
behöver liksom inte Gud när man älskar en
människa, det är det underliga. Sista gången
kysste jag honom, men ej på pannan, ej svalt
och systerligt: jag kysste honom in i hjärtat,
i blodet, tills mörkret genomlystes som av
en röd eld. Det skedde mot min vilja, allt
gled bara undan; jag vet inte om det är
synden som nu tagit sin början, men jag
tänker inte mer på synd: han är min älskade
och för honom kan jag överge allt, min Gud
och min egen själ.
Jag lyssnar i mörkret: jag väntar som
ett tomt hus, jag väntar som marken och
vägarna, bara lyssnar efter hans steg. Nu
kommer han, vi trycker oss samman, dricker
sakta förnimmelsen av varandra, upptar
varandra inom oss. Lampan tänder jag ej; allt
utanför oss är borta, har skalats undan, det
är bara han och jag. Det är så ofrånkomligt
och så naket enkelt. Båda darrar vi, vet ej
vad som ska ske; det är en väg utan
återvändo. Jag är inte moder eller syster, jag är
hans älskade. Jag tänder honom med min
eld. Nu känner jag hur han smeker mig som
en älskare; jag darrar i lycka: det är
jungfrun i mig som ska dö.
Fadern
Havreskörden är förbi; jag plöjer fälten
i oktober, plöjer ner fältens bleka återsken
av skördemognad, plöjer ner det i mörker
och vila. Mot himlen står skogen som
en mur i brand och det stiger som en
blek rök mot rymden. Fågelflockar kommer
vinande och fastnar i rönnkronorna, som är
röda av bär. Vi sätter oss där under
rönnarna när Kerstin kommer med kaffekorgen;
jag dricker ur koppen som jag håller i min
grova, jordiga hand. Vi säger några ord om
enkla, närbelägna ting. Allt är tillitsfullt och
gott, mullen vid mina fötter, kvinnan vid min
sida. Över oss hänger rönnbären; jag minns
en gång då det fanns mycket rönnbär som
nu: vi var unga, hade livet framför oss, var
ivriga att få ta i och känna vår kraft. Jag
tar en rönnbärsklase i handen som hon också
gjorde en gång.
— Minns du? säger jag. Det är vackert
med dem, rönnbären.
— Ja; vad åren går, svarar hon. Då Var
Josef liten.
Jag böjer mig bakåt, vilar huvudet i hennes
knä och ser upp i rönnarna. Hon är modern,
alltid modern, vänlig och god; hon finns
alltid liksom marken och mullen, man
kommer till henne: hon har frid och ro. Det är
som om även jag vore ett av hennes barn,
hennes äldsta och förtrognaste barn, som hon
tar i sin famn, omsluter med sitt sköte, ger
sin värme och trygghet. Hon är så evig och
stark: därför kan jag stundom tycka att jag
måste fly från henne, komma ut i vinddraget,
gå med någon hand i hand som två barn i en
susande, hög skog; men man flyr inte från
marken, i stället vilar man snart med kinden
mot den.
— Du är svettig, säger hon och stryker
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
