Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Jord och moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORD OCH MODER
Någon kommer, stegen närmar sig ur
nattdunklet, men man ser ännu ingen. Kanske
jag skulle gå, inte sitta här, det verkar väl
underligt. Det är visst en man; han går sakta
som om han inte hade något mål. Nej, det är
ju Josef. Har något hänt? Vad är det? Nu
ser han mig, han stannar. Jag har stigit upp.
— Josef!
— God kväll, säger han.
Vi står och ser på varandra: det är inte
så svårt att se på varandra i halvmörkret.
Jag räcker honom handen.
— Jag — jag sökte dig, stammar han.
— Det är väl ingenting som hänt?
— Nej, försäkrar han och jag tänker inte
mer på det. Vi vandrar sakta framåt vägen.
— Jag har gått en stund, säger jag. Jag
blir alltid trött efter mötena och då går jag
ut, kvällen är så frisk och man får nya
krafter. Ni kom inte till kapellet i dag, din
far och du?
— Nej, far var så konstig. Jag kan inte
tala om det.
Han tystnar igen; det har kanske ändå
hänt något, det är något särskilt med Josef
i kväll. Vi går nästan tysta ända fram till
kapellet.
— Kanske det är något du vill säga, Josef;
då kan du komma med in.
Och han följer med mig in.
Sonen
Hon tar min hand och vi sätter oss i det
nästan mörka rummet. Det är bra att hon inte
tänder lampan, det är lättare så.
— Säg mig nu vad det är, Josef! Har du
inte tillit till mig? säger hon. Och då brister
det ur mig alltsammans, jag vet inte vad
jag säger, jag talar om far och mina
drömmar, hur de pinat mig, och hur jag måste
gå till henne i kväll, hur jag väntat hela
dagen och kämpat med mig själv; sedan fann
jag henne inte hemma och drev viljelöst
bortåt vägen. Jag säger att jag älskar henne,
jag vill inte annat än få se henne, få dyrka
henne. Jag gråter. Då känner jag hur hon
smeker mig som en mor, som en god syster;
hon är öm mot mig, hennes händer är
ljuvliga, jag kysser dem.
— Josef, viskar hon, nu är du hos mig,
nu är allt gott. Jag förstår dig, jag är ensam
liksom du; jag ska vara din syster, jag ska
älska dig som en kär bror. Vi sitter där
tryckta intill varandra, vi viskar om
ensamhet och längtan och kärlek. Varför ska tiden
gå, natten ta slut, nu när jag är lycklig, när
ingenting annat än detta betyder något. Nu
har vi denna hemlighet tillsammans; ingen,
ingen får veta något, ingen kan förstå detta,
de skulle bara dra det ner i smutsen. Inte
ens far kan få veta det; men nu känner jag
inte längre hat till honom. Vart tog han vägen
i dag? Han måtte väl inte ha gjort sig något
illa, tagit livet av sig! Stackars far, han har
det svårt, han är inte lycklig, och han börjar
bli en gammal man. Jag skulle vilja hjälpa
honom, om jag kunde. Det är som om jag
gjort honom olycklig, men jag kan ju inte
hjälpa det.
— Du måste gå nu, det är sent, säger hon.
Men hon håller mig kvar ännu en liten stund.
Sedan följer hon mig ut där det är ljusare.
Jag vill se på dig, Josef, säger hon. Hennes
ansikte lyser blekt i dunklet, hennes ögon ser
in i mina: det är som om en mörk värme
strömmade ur dem. Hon ler lite, nästan
smärtsamt; jag ler också lite. Så ser vi åter
allvarligt på varandra, in i varandra. Det
har hänt oss något underbart, viskar hon
till slut. Vi ska aldrig glömma det.
Jag går hemåt. Himlen börjar ljusna. Jag
vet inte av mig själv, jag är formlös, jag
flyter ut i nattdunklet, blir ett med skogen
som står runtomkring: jag är allt och allt
är jag och det finns inte längre någon
ensamhet.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
