Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN PARIS
pati de unga surrealisternas program. Han
visar, hur dikten för surrealisterna icke blir
ett sätt att till läsaren eller åhöraren
överföra en bestämd känsla utan ett
naturskådespel, som bör kunna gripa som ”un ciel tout
crépitant d’étoiles, la mer calme ou le drame
des nuages”. Var och en bör i detta
skådespel kunna inläsa vad han vill — precis som
då det gäller naturen. Orden uppväcka alltså
hos läsaren ett lyriskt drömtillstånd, men
detta tillstånd är olika för varje individ och
måste så vara.
Många kritiker hävda, att denna diktning
är så svårtillgänglig, att den därför icke kan
utöva något inflytande, säger Raymond. Men
då förbiser man, att diktaren från
romantiken till symbolismen ofta har varit den som
visat vägen för de övriga författarna. ”Han
har få läsare, det är sant, men det är han,
som först säger det ord alla väntar på.”
Till slut skall jag bland de böcker som
behandla politiska frågor påpeka en särskilt
betydande — icke bara genom vad den
innehåller utan också genom vad den ger en att
hoppas på. Det är ”Revolution nécessaire”
av Dandieu och Aron (Grasset).
Arnaud Dandieu var en betydande
begåvning, som omkring sig hade samlat ett stort
antal jämnåriga (han var en trettio års man)
i en klubb för ekonomiska och politiska
studier, som han kallade ”1’Ordre Nouveau”.
Han har nyligen i förtid gått bort efter en
operation, och det är därför hans
medarbetare Robert Aron som fått publicera
hans sista arbete, vilket innehåller en hård
och intelligent kritik av både den liberala
kapitalismen och av marxismen. För Dandieu
äro båda orimliga och vieux jeu, därför att
de utmynna i en abstrakt och omänsklig
stats-teori. Han anser, att proletären kommer att
försvinna ur de moderna samhällena på
samma sätt som slaven en gång försvann och
av samma skäl — därför att han icke längre
var nödvändig.
Denna bok har på ett egendomligt sätt
påmint mig om de tal som för sex månader
sedan höllos i Amerika av president
Roose-velts rådgivare Tugwell och Berle. Jag är
viss om, att den kommer att intressera de
unga intellektuella i Sverige. Dess praktiska
slutsatser äro diskutabla, men den
historiska delen av boken förtjänar verkligen att
begrundas.
Denna artikel skrevs innan de berörda litteraturpriserna utdelades. Som bekant tillföll
Goncourtpriset ingen av de ovan behandlade romanerna, utan André Malraux’s ”La condition
humaine”. Braibants roman ”Le roi dort” erhöll dock det s. k. tröstpriset, Prix Théophraste
Renaudot. Red.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
