Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Den utvisade syndabocken - Anmälda böcker - Allan Monkhouse, Moscow 1911—1933
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pliktuppfyllelse stryker han själv under; han
säger sig alltid ha tagit den optimistiska
synpunkten på utvecklingen i Ryssland: till slut
kommer nog allt att gå bra. I alla sina
omdömen vinnlägger han sig om sträng
objektivitet och måttfullhet, och han förklarar sig
ha eftersträvat att icke låta sig det minsta
påverka av de obehagliga erfarenheter, som
avslutade den ryska perioden av hans liv.
Vad mera är, det ser ut som om han lyckats
häri. Frågar man honom, om folkets
levnadsförhållanden förbättrats eller försämrats
under tiden 1911—33, så inskränker han sig
till att svara, att bönderna före världskriget
levde under jämförelsevis goda villkor, men
att industriarbetarna hade det så dåligt, att de
föllo ett lätt offer för den revolutionära
agitationen. Betraktar man sedan hans ingående
skildringar, så får man intrycket, att
industriarbetarna nu ha det avgjort bättre, trots allt,
medan bönderna på det stora hela befinna
sig i trångmål och elände utan motsvarighet
under den gamla regimen. Härtill skulle man
ju kunna foga den reflexionen, att bönderna
alltid utgjort och fortfarande utgöra
majoriteten av det ryska folket. Men denna erinran
framställer icke Allan Monkhouse, ty han
undviker helst att poängtera. Det som
kommer närmast en helhetssyn har man i en
passus sådan som följande, vilken avslutar
kapitlet ”Femårsplanen i industrien”: ”I dessa
planens tidigare dagar drömde de
entusiastiska anhängarna icke om, att arbetarna i
Ukrainas ståldistrikt — gamla Rysslands
kornbod — skulle år 1933 bege sig till sitt
arbete i stålverk utrustade med modernt
maskineri, men därunder passera de nyligen
övergivna hus som tillhört dem vilka dött
av hunger eller vilka flytt för att undvika
hungersnöden eller farsoterna i
hungersnödens spår.” Det stora olösta problemet
synes, av detta att döma, vara skapandet av
en ny jordbrukande samhällsklass, i stånd
att ersätta det vi nu kalla bönder och som
är på väg att utrotas.
Allan Monkhouse vägrar icke sitt
erkännande åt den energi och den
målmedvetenhet, varmed femårsplanernas upphovsmän
arbeta, men å andra sidan förhemligar han
icke heller deras missgrepp, framför allt
klandrar han tendensen att gynna den
politiska fanatismen på bekostnad av
sakkunskapen och yrkesskickligheten. Några
djupsinniga betraktelser, vare sig av ekonomisk,
psykologisk eller filosofisk art, finner man
aldrig i hans bok, men heller inga
kvasidjupsinniga; han sysslar uteslutande med de
konkreta fakta, som han haft erfarenhet av.
Synkretsen är icke vidsträckt, och man blir
förvånad över många av hans uppgifter; han
synes tro att invånarna i Aserbeidjan tala
aserbeidjanska, att alla europeiska raser
härstamma från georgierna i Kaukasus,
och han kallar genomgående Ochranan för
Ohranka, med en något överraskande,
smeksam diminutiv. Han är överhuvud icke någon
särdeles briljant skribent, såsom ju heller
ingen har rätt att begära av honom.
Icke desto mindre finns det verkligen ett
parti av hans bok, som gör ett starkt och
skakande intryck — mången kritisk läsare
blir nog djupare berörd av det än av den
mest hårresande äventyrsroman. Det är
skildringen av de förhör som Allan Monkhouse
blev underkastad av O. G. P. U., Tjekans och
Ochranans moderna efterträdare. Monkhouse
är en nykter och ytterst sanningskär man,
och han skyndar sig att betona, att han
aldrig blev föremål för någon som helst grym
eller hård medfart. Tvärtom, allt gick
korrekt, ja, ofta artigt till. De vanliga
tortyrhistorierna anser han överdrivna eller kanske
helt uppdiktade; själv iakttog han aldrig
någonting av brutalt våld. Men O. G. P. U.
är för hela ryska folket omgivet av fasa och
skräck, och detta rykte önska vederbörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
