Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Problemet Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
Man möter den överallt i världen, där
urbaniserings- och sammanflyttningsprocessen
nått till en viss styrka, och den kallas med
ett det mest alldagliga ord: civilisation.
Skåningarna äro högst civiliserade i Sverge
på grund av ovan anförda omständigheter,
det är det, som är hemligheten i deras styrka
och framgång, i deras illa-omtyckthet bland
mer efterblivna folkskikt i landet och i deras
tal, än de äro svenskarna överlägsna, emedan
de anse sig tillhöra Europa.
Men det är därför också hemligheten i
deras stingslighet och i det egendomliga
mindervärdighetskomplex, som gömmer sig
innerst inne i deras själ och utåt framträder
just som denna stingslighet.
§ 6.
Det skånska
mindervärdighets-komplexet.
Detta komplex är det intressantaste inte
bara i Skåne utan i Sverge och tål väl att
syna lite närmare. Jag har speciellt skäl att
göra det, emedan jag tycks ha råkat vara den
förste, som påpekat fenomenet och därför att
mina ord väckt animositet här nere — efter
vad jag nu märkt.
I själva verket innebär detta påpekande
icke ett spår av kritik, tvärtom gömmer det
en stor komplimang. Men när jag fällde det
i ett tal på allsvenska kooperativa stämman i
Sundsvall sistlidne augusti, vilket
rundradie-rades över Sverge, hade jag inte tillfälle till
närmare motivering. Jag tänkte mig, att
påståendet skulle möta opposition och att det
då kunde bli tillfälle att framlägga
motiveringen.
Det tillfället är nu här.
En komplimang, alltså! Låt mig berätta en
liten anekdot!
5 nov.
En kväll för många herrans år sen satt jag
på Anglais i Stockholm tillsammans med
Karlfeldt, och vi resonerade om all världens
ting. Så kom han framåt natten in på sitt
eget liv, sin plats i akademien, sin
härstamning och dylikt.
— Allting förefaller ju gott och väl, och
allting förefaller ju att ha gått mig väl i
handom, så föllo hans ord ungefärligen, men
ändå har jag ingen riktig inre
tillfredsställelse eller frid.
— Hur så? frågade jag.
— Jo, ser du, Lubbe, sade han, mina
förfäder ha levt troget i sin bygd och blivit
kyrkvärdar och socknens förtroendemän. Men
jag har icke blivit det. Vad skulle de bry sig
om akademien och allt det där yttre! Nej, jag
har icke nått dit jag skulle.
Jag måste skratta åt den gode Karlfeldt,
och han lugnade sig ju, men det var i alla
fall nånting i detta, som var mer än en
stämning. Han hade icke blivit det han kände sig
ha bort bli, i sina egna ögon och mätt med
måttet bland dem han egentligen tillhörde.
Därav en hemlig otillfredsställelse och som
följd därav en egendomlig stingslighet på en
viss punkt, alltid utmärkande för Karlfeldt,
det var på punkten: bonde. Han anade alltid
allusioner på att han egentligen var en bonde,
i andras ord, och det kunde exasperera
honom, just emedan han kände sig ha svikit
eller icke uppfyllt ett krav på den punkten.
Nåväl!
Skåningen påminner mig om Karlfeldt.
Det finns nånting, som gnager i hans inre.
Frågan är bara, vad det är. Utifrån sett ha
ju skåningarna erövrat en ställning i Sverge,
som i mångt och mycket påminner just om
Karlfeldts plats i akademien, de besitta rikets
burgna.ste och vackraste provins, de ha
utmärkt sig i politik och statsförvaltning, i
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
