Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harry Martinson, Natur, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Martinsons dikter
Harry Martinson: Natur. Bonniers.
4: 25.
Utan att på något sätt rubba ens tro på
Martinsons begåvning är hans nya
diktsamling en besvikelse. Recensenten har förut
framhållit det obearbetade, oförädlade hos
Martinsons diktning. Den är malm, i vilken metallen
skimrar i dunkel och rå infattning. I dessa nya
dikter är detta drag mera påfallande än
tidigare. Man skulle med lätthet kunna bryta bort
drygt hälften av dikterna fullständigt. Ur
andra skulle man vilja plocka ut en rad här
och där och hålla upp dem att skimra i ljuset.
Kvar blir dessutom ett tiotal dikter, som det
skulle vara förmätet att röra vid. De äro
ädelstenar.
De dikter, som åtminstone undertecknad är
oförmögen att avvinna några värden, äro i
allmänhet av filosofisk natur..Vi veta, att en av
de pregnantaste och älskvärdaste egenskaperna
hos Martinson är hans böjelse för att
filosofera över människan och mänskligheten.
Med all rätt anser han, att det är mycket som
borde och kunde vara annorlunda på vår
jord. Men filosofen Martinson har två lynnen:
ibland är han avväpnande allvarlig och
gripen, och då når han genast kontakt med
läsaren, ibland faller han in i en underlig
dis-kussionsjargong med massor av vårdslöst
an-bragta termer och en gåpåig ton, som ekar
tomt och falskt. Då är charmen borta, och
man slår dövörat till. Ur ”Natur” kan man
uppleta många uttryck för denne senare
forcerade Martinson.
Dikten ”Krisbild” börjar så här:
Fraser och strider, morgonhuttrande trummors
kalv-skinnsslammer
födda av oförmåga till världskärlek utomhus
och innerlighet i hus.
Oden om döden och daterna
sladder av intrigantissorna.
Så är du värld, belägen,
roterande som en karusell
i en ny tids dvala:
nämligen döden i glappgångshetsen.
Frånsett att det kräves ansträngning för att
förstå orden måste man säga sig att de äro
ovanligt blottade på poesi. Man kan inte ens
njuta dem, som man njuter av en begåvad
surrealists mystiska ordklärobskyr. De äro för
påträngande och vulgära och trivas
uppenbart illa tillsammans.
Den brist på andlig balans och grace, som
i denna och andra dikter tar sig filosofiska
eller sociala uttryck, prägla även några rena
fantasidikter i den fabulerande eller
humoristiska genren. Exempel härpå äro
”Hallucination”, ”Fabel om djungeln”, ”1 skogen om
hösten”, ”Skeppares vålnad”, ”Opera” med
flera. Dessa rader kunna anses typiska:
Pantern åt en apa högt i palmen.
Illdådsryktet flög i djungeln,
fram och åter tiotusen år.
Elefantisk höna
blev av denna fjäder;
en titanisk oxlögn blev av denna höna.
Floder, jord och djunglar
storknade av pantrar.
Det är en slags modernistisk barockstil, som
inte gör en glad. Det är onatur i stället för
natur.
Gentemot andra dikter vågar jag icke uttala
mig lika bestämt kritiskt. I många fall är det
svårt att följa skaldens tankegång och finna
sambandet mellan synerna. Det gäller bland
andra de av sagomystik genomvävda dikterna.
Men här erkänner man villigt, att språket har
prakt — det är faktiskt liksom smitt av stenar
och guld från de underjordiskas rike — och
att lyriken strömmar.
Slutligen rymmer samlingen stycken av
enkel och ren lyrik, lika lätt att förstå och
njuta som en blommas skönhet. De äro inte
många och i allmänhet korta. Ibland äro de
nedskrivna med tillfälligheten och behaget hos
en japansk tuschteckning:
I vassarnas stripiga, hårfina torn
sjunger min sävsångare
vaggad på spensliga rör.
Solen, den lysande skivan
står bakom
som jätteägg och evig eld.
Det finns bland dem några hänförande friska
naturbilder, såsom ”Vid bergsstupet”,
”Vinterstycke”, ”Sommarnatt på Bottniska havet”
och ”Strömkarlslåt” med de sköna slutraderna:
Trasten flyger stum över dånet
likt fjäril förirrad i folkfyllda hallar
som larma av tåg.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
