Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harry Martinson, Natur, anmäld av Georg Svensson - Malmberg—Edfelt—Nordvang, Från George till Kästner, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Slutligen finnas bland dessa korta dikter
samlingens enligt min mening obestridliga
mästerverk, ”Kraft” och ”Synen”. Jag citerar
den sista:
Med skrämsel i ögonen
sågo frälsningssoldaterna
från observatoriets tornhjälm: himlaharporna;
de titaniska svängande nebulosornas
kaotiska strängar av guldgas.
Långt ut i tidlöshetens omätliga kristall
där tanken skrämd
kan störta evigt genom årtusendena
rörde sig de gasartade gyllene harpobågar
som ryka i Skytten.
Georg Svensson
Tysk lyrik
Bertil Malmberg, Johannes Edfel t,
Irma Nordvang: Från George till
Käst-ner. Modern tysk lyrik i svensk tolkning.
Bonniers. 4: 25.
Det mest betydande i anförda antologi är
den poesi som Bertil Malmbergs tolkningar
presenterar. George, Hofmannsthal, Rilke, det
är Tysklands sekelslutsromantiker och
sym-bojister. Deras visioner, bildmusik och
melankoli äger på nytt suggestion och magisk
lockelse, och det synes möjligt för lyriken av
i dag att åter anknyta till dem. Hos
Hofmannsthal finner man satser som kunde vara
hämtade från surrealisterna: ”Många öden verka
bredvid mitt eget”, ”Allt är enhet: väsen,
dröm och ting”. Malmberg har känt djup
släktskap med dessa skalder och urvalet har
inte företagits på en slump; resultatet har
blivit ett knippe dikter som i det närmaste
verkar originalpoesi. I de korta
introduktionerna betonar Malmberg de egenskaper han
högst värderar hos dessa diktare: Georges
”revolution av språket hän mot festlig
skönhet, storhet, prakt och helgd”, hans strävan
till ”en ny idealbildning, en pånyttfödelse av
glömda värden: höghet och gratie, stil och
form”: rikedomen på ”ingivelse, kostbarhet,
adel och magi” i Hofmannsthals ungdomslyrik
och Rilkes ”sällsamt genljudande klanger”.
Själva ordvalet i dessa karakteristiker är lika
betecknande för diktarna i fråga som för deras
översättare. Malmberg älskar det patetiska,
högstämda och värdiga; han talar om
”järnoket av en ytterlig estetisk och moralisk
rigorism”; hans eget innersta patos är just den
estetisk-moraliska aktivism som han tillskriver
George. Malmbergs attityd har sin fascination,
men den rymmer mycket av högmodig
isolering, av förnekelse och den alltför stoltes
bitterhet; denna melankoli är inte mjukt mörk
som en livets natt, utan isig, ödslig,
mån-skensblek. ”Kom i min dödsinvigda park”, det
är Georges inbjudan och den kunde också
vara Malmbergs. Löven faller, kärleken
förfryser, skönheten förvittrar som sköra statyer,
glömskefloden rinner vidare; livet når aldrig
längre än till ”ödesdigra drömmar”, ”en
kvalens storm mot högsta krön”. Den enda
värdiga mänskliga kontakten blir till slut blott
den mellan de stora enslingarna som på
avstånd hälsar varandra:
då fladdra i vårvind
med sannskyldig höghet
konungsliga fanor,
djupt hälsa varandra
de stränga, de stolta.
Hofmannsthals dröm om den stora magien är
hans egen diktardröm, det är om sig själv han
säger med en förnimmelse av overkligheten
i allt: ”Han kände drömlikt människornas
lott, så som han sina egna lemmar kände.”
Döden är det djupast verkliga; det är döden
som verifierar det levandes verklighet. Mot
bilden av städer som flammar av fackelsken
ställer diktaren genast synen av andra städer
som ”tyckas sova förvittrade och grå vid sjuka
dammar”. Hos Rilke bildar barndomsminnena
ständigt den lyriska undertonen: de
oförgängliga minnena av den tidigaste barndomen då
upplevelsen är osplittrad, då sken och
verklighet är ett. Vilken plötslig förnimmelse av
ungdomens förväntan och besvikelse ligger inte
i bara ett par rader ur dikten om
”Konfirmanderna”:
Och ändå är det ingenting som randas,
en väntan blott, att nästa timme slår.
I Edfelts kollektion fäster man sig främst
vid Hesse och Kästner. Hermann Hesses mystik
består i en tro på livets ständiga
omgestaltning under dess eviga vandring från död
till födelse, han har några intensiva strofer
om ”gestaltningens smärtsamma väg,
gestalt
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
