Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Arvid Brenner, Kompromiss, anmäld av Sven Stolpe - A. von der Post, Hell Salling! anmäld av C. B—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
säga annat, än att hans bok visar
nödvändigheten av — visserligen icke en nazistisk
men — en stark moralisk uppryckning. Dessa
hållningslösa kräk ha ingen rätt och ingen
auktoritet att ivra för friheten: de ha nämligen
samt och synnerligen missbrukat friheten. Det
är detta som är hemligheten med nazismens
framgångar. Alla vettiga människor inse, att
det måste komma en brutal reaktion mot all
den materialistiska vidskepelse och all den
slappa njutningsteologi, som moderna
undermänskliga irrläror legitimerat. Det tragiska
är, att dèn rörelse, som fört reaktionen på
sitt program, själv så snabbt urartat.
Nazismen vill reagera mot primitivismen, men den
är själv primitivism. Om man övergår från
att okritiskt lyda sexualdriftens alla
momentana diktat till att i stället dyrka
destruktions-driften, så är därmed ur kulturell synpunkt
ingenting vunnet. Man frågar sig, om det
verkligen är en naturlag, som vi icke kunna
undgå, att historien skall arbeta sig fram i ett
blodigt sicksacklopp mellan hemska
ytterligheter. Skall aldrig den fruktansvärda och
förödmjukande pendlingen kunna stanna? Hur
vore det, om man efter tvåtusen år av
kyrkopolitik gjorde ett försök med kristendom?
Kanske slutar det illa, men experimentet har
aldrig gjorts och kunde därför kanske någon
gång försökas.
Men detta för utanför Arvid Brenners bok,
som sannerligen icke pekar i den riktningen.
Den börjar som den slutar — i apati och
kompromiss. Det finns en motsättning mellan
författarens intelligenta stil och skarpa
psykologiska ironi å ena sidan, hans gestalters
hållningslösa slapphet å den andra. Varför
reagerar han icke själv? Ha vi kanske hopp om att
i de kommande romaner, som denne redan
färdige författare är skyldig oss, få se mer
av hans egen värdering, mer av hans eget
program? Sven Stolpe
Post och inrikes
A. von der Post: Hell Salling! Bonniers.
5: 75.
Generalpostdirektörn har alltid visat sig
höra till de kloka karlarna här i landet, fri
från byråkratism och fördomar, obunden av
partier, orädd att säga rätta ordet när
ytter-lighetsmännen på skilda kanter fordrat gehör
för sin hysteri och bristande balans; Anders
Örne har varit en bra karl nästan varje vecka.
Men till våra största författare har han inte
hört — med fagra ord har han aldrig vunnit
några proselyter, och har man också mer än
en gång känt livlig sympati för de kloka
meningar för vilka han dragit i härnad, så
har man dock icke kunnat komma ifrån en
känsla av att dessa meningar skulle vunnit på
att framföras med större ståt och livligare
verv.
Någon stor författare är det heller inte som
har ordet i de nationella
revolutionsanteck-ningar av stormtruppsöversten Axel Garm,
vilka nu i örnesk redigering sett dagen, och
helt säkert har författaren handlat
diplomatiskt när han redan i företalet betonar att
hans överste inget sinne hade för de litterära
kraven. Men Örne har ett livligt grepp på sitt
ämne, han har sinne för pittoreska effekter
och dramatiska situationer, och om han någon
enstaka gång synes långrandig, så beror det
faktiskt i första hand på monotonien hos det
enfaldiga stoff hans parodi gäller; det är
sannerligen inte lätt att göra parodien
mångskiftande när själva den melodi, som skall
parodieras, är seg som gummi elasticum och
monoton som mumlet till ett radband.
Små-nassarnas bålstora fraser och själlöshet, deras
dumhet, högmod, avund och illvilja, hela
tantiraran finnes med här, och det är så sant
som det redan blivit sagt att i ett fall som
detta effekten riskerar att bli överdriven redan
därför att det är omöjligt att parodiera vad
som i sig själv är en parodi. Skall här
parodieras, behöves en ändå skarpare
epigram-matisk penna än A. von der Posts — hur
mycket skulle man inte i detta nu vilja ge för
att få gräva upp Johan Henrik Kellgren ur
hans grav!
Sympatisörerna med Axel Garms politiska
fantasterier tyckas i detta nu här i landet
förnämligast höra till tre kategorier. Den första
gruppen — och dit får man väl räkna de flesta
i fåraskocken — äro de som av pur avund och
rena mindervärdighetskomplex bekänna sig
till modefilosofien, de som aldrig lyckas få
sina huvuden i jämnhöjd med andra förrän de
andra gjorts ett huvud kortare! Vi känna dem
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
