Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - A. von der Post, Hell Salling! anmäld av C. B—n - Helmer Grundström, Blodet ropar ur mullen, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
alla, dessa som inte lyckats ta studentexamen
och som ändå pocka på att betraktas som lika
goda som de vilka klarat sina prov; dessa som
misslyckats i livets affärer men ändå hålla på
att de ska ha precis samma rättigheter som de
vilka lyckats. Den andra gruppen — det är de
få, kanske också de farligaste — är
intelli-gentsians lycksökare, vilka i grunden inte tro
ett dugg på hela härligheten men som ändå
skräna högst, helt enkelt därför att de vilja
säkra sig de bästa platserna framme vid de
eventuella köttgrytorna. I ledarspalterna röra
de sig skickligt med den nya ideologien och
i alla de simulerade ”insändarna” röra de sig
något mindre belevat. Men alltid räkna de på
belöningens dag, ty när Hitler var så
minnesgod mot de första hundra nummerkarlarna
från München — vilka poster skola inte då
också hos oss stå öppna för den snabbast
omvända intelligentsian, som så skickligt förstår
att med krigiska åthävor maskera sin egen
strykräddhet! Den tredje och sista kategorien
åter räknar de av naturen vältaliga och
enfaldiga, vilka verkligen inbilla sig att deras
patos, fanatism, marxistförakt och
knektfasoner äro detsamma som fosterlandskärlek. De
äro rörande små figurer på sitt sätt, och man
vill dem i grunden ingenting ont.
Till den kategorien hör Axel Garm. Han är
ingen skurk. Han är en dum och lättlurad
fanatiker rätt och slätt. Och därför kan han
och hans stormtrupper — och hela hans
grupp för övrigt — verkligen göra anspråk
på amnesti när räkenskapens dag stundar
både för folkgemenskapens alla små
avundsamma bekännare och de många lyckojagande
fanflyktingarna, vilka till egen vinnings bästa
inte aktade för rov att trampa humanismen
under fotterna i de dagar då världen som bäst
behövde den. C. B—n
Ännu en primitivist
Helmer Grundström: Blodet ropar
ur mullen. Holger Schildt. 3: 75.
Helmer Grundströms nya bok är en
anspråkslös bagatell, vari ett i våra dagar
välkänt motiv varieras: den ur sin gronings-
grund lösryckte som återgår till sitt ursprung,
till en primitiv och oreflekterad tillvaro, till
jorden och marken. Det rör sig här om en
målare, som tappat bort sig själv och sin
konst i stadslivets rotlöshet, och som nu
återvänder till den ensamma gamla modern på
torpet. Han slungar konstnärskapet för att
leva i gemenskap med den natur och den mull
varifrån han stammar, ur vilken hans eget
blod ropar.
Men den naturalistiska mystiken tar sig hos
Grundström inte det vanliga uttrycket i asocialt
dagdriveri och drönarliv i naturens sköte.
Åtminstone till en början går den återvände
upp i en verklig uppgift; han förverkligar
naturgemenskapen i den betydelsefulla
odlar-gärningen att arbeta upp det halvt förfallna
torpet. Det är med glädje och uppskattning
man hälsar denna idé att omsätta
primitivis-men i skapande arbete; så fattad kan den bli
en fruktbar och en’ uppbyggande kraft, få en
mening och ett värde utöver sinnesberusningen.
Desto större skada är det, att författaren
sedan själv slår sin egen goda tanke i spillror.
Det kommer en flicka med i spelet, modern
dör, och vid det råa och brutala gravölet
skövlar den återvände sina egna händers verk.
Och så utmynnar det hela i en sexualakt.
i driftmystik och vagabondromantik.
Författaren glider åter in i primitivismens sedvanliga,
väl uppkörda och utpräglat asociala spår. Till
sist är han alltså inte en smul visare än de
andra!
Den oförnekliga fara som ligger i att
förlora kontakten med livets natursida har
Grundström velat illustrera i den ensamme
kyrkoherden och hans högst förbluffande samtal
med den återvände torparsonen. Denne andans
man löser lekande lätt sina problem, då han
får fatt i en levnadsfrisk och mullig
säter-jänta och gör henne till sin hushållerska. Det
är mycket välment och gränslöst naivt! Något
falskare, overkligare och mer konstruerat än
denne prästman torde man få leta efter i
”livs-dyrkarnas” hela bisarra människogalleri. En
sådan figur visar bäst, hur ohjälpligt
Grundströms författarskap slår slint, då han skall
skildra en kulturmänniska. Men åt den
naturalistiska mystiken kan även han ge kärnfullt
och mustigt uttryck. Holger Ahlenius
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
