Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Henning Haslund, Zajagan, anmäld av Axel Elvin - Algo Sand, Señor Bum i djungeln, anmäld av S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det bärande i ”Zajagan” är icke så mycket
äventyren och strapatserna, trots att dessa
ingalunda saknas, som de djupgående
studierna hos de olika nomadstammarna.
Has-lund ger prov på en stor beläsenhet i gamla
märkliga urkunder, men framför allt besitter
han en sympatisk förmåga att leva bland
mongolerna som kamrat och god vän och att se
och lära med varm förståelse. Särskilt
värdefull är hans vana att lyssna till de sägner och
myter, som asiaterna glädjas åt att berätta,
och i detta avseende leder hans bok tanken till
ett annat, om också vida större danskt namn:
Knud Rasmussen. Hans stil har kvar sin
otvunget berättande hållning, men stundom
vill man reservera sig inför någon alltför
lätt-funnen skönmålning av naturens trollmakt.
Det är också glädjande att konstatera, att
Has-lund behållit sin lugna blygsamhet och icke
understryker sitt ”jag” kraftigare än vad som
är nödvändigt på grund av dess roll som
huvudperson i handlingen. Ett undantag och
en lapsus betecknar emellertid enligt
recensentens åsikt den ”introduktion”, som han
låter inleda boken och som utgör en högstämd
hyllning till torguterna och honom själv,
nedskriven av den starkt europeiserade
”prinsessan av Torgut”. En dylik rekommendation
hade Haslund heller icke behövt. Man märker
ändå, att han är förmer än en turist som är
ute och reser i Centralasien, och man läser
med större nöje hans egna försynta ord i
frågan:
”Jag fann hos dem alla en ofördärvad
naturlighet, och jag vågar påslå, att jag vann
en vänskap som var vacker och feann som ett
barndomsminne.” Axel Elvin
Äventyrare
Algo Sand: Senor Bum i djungeln.
Bonniers. 7: 50.
Henry de Monfreid: Röda Havets
hemligheter. Gebers. 8:—.
När man har läst Algo Sands bok, tittar
man upp och ruskar på huvudet och mumlar
för sig själv: ”Den här karln är inte riktigt
klok.”
Han är en yankee, som under två års tid
irrat omkring i det inre Venezuelas djungler,
i Orinocoområdet, i Sydamerikas minst
civili
serade trakter. Han umgås med en plan på att
genom bifurkationen som förbinder Orinoco
med Amazonsystemet och vidare utför Rio
Negro ta sig fram till Brasilien. Det lyckas
honom efter två år. Under tiden upplever han
en väldig mängd fantastiska äventyr. Irrar
omkring härs och tvärs i djungeln och
upp-och nedför floderna till häst, till fots, i kanot
och segelbåt, i sällskap med indianer och så
kallade vita. Hans kumpaner stupa undan för
undan för revolvrar och förgiftade pilar, för
knivar och klubbor och för tropiska
sjukdomar. Själv klarar han sig med några lätta
sår. Hunger, törst och malaria klarar han
också. Han är en av de dårar över vilka vår
Herre håller sin hand.
Boken börjar med att han tillsammans med
en tjänare befinner sig utan kanot på en ö
i Metafloden, utsatt för hunger, törst och sol.
Tjänaren ger sig slutligen i förtvivlan ut att
simma, blir halvt uppäten av caribefiskar och
halvt dränkt. Han dör. Sand ser sig
ingenannan utväg än att skicka den döda kroppen
drivande som budbärare utför floden med en
pil instucken i ryggen och en vit vimpel
fladdrande från pilen.
Fortsättningen går i samma stil, en enda
virvel av hemska äventyr. Till sist vet man
inte riktigt, vad man ska tro. Nog för att de
flesta händelserna i och för sig är sannolika,
men alltsammans blir nästan kraftigt. Man
har svårt för att tro att samme man har kunnat
uppleva allt detta. Och genomleva det. Och
när han till exempel berättar hur han varit
åsyna vittne till att en indianhövding, som fått
sin son mördad av en annan hövdings son,
går rätt på mördarens hydda och halshugger
honom i faderns närvaro utan att en hand
lyfts emot honom, och sedan av fadern blir
kvarbjuden på middag och går därifrån lastad
av skänker — då är man inte riktigt med.
Samma är förhållandet med de rostade
spindlar han vid ett tillfälle livnär sig på och som
är stora som tallrikar. Eller den myrslok, som
anfaller rådjur och nötkreatur, angriper dem
från huvudet och kväver dem genom att sticka
in sin långa tunga i deras näsborrar.
Man gör bäst i att ta boken som den är,
som äventyrsbok, sluka den med hull och hår.
Man har nöje av den, den är rappt och roligt
skriven.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
