Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Henning Haslund, Zajagan, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Omslagsbild av Torsten Schonberg
till Henning Haslunds ”Zajagan”.
ningshistorien, som Haslund samlat i sin nya
bok.
Det är en svår uppgift och i många fall en
otacksam lott för en bok att ha till
föregångare en debutsuccé i klass med ”Jabonah”.
Också måste först som sist sägas, att ”Zajagan”
icke är en bok av samma fascinerande art som
förstlingsverket. Men det är kanske inte
riktigt fair att fordra samma egenskaper hos
”Zajagan” som hos den ojämförliga boken om
ungdomens stora äventyr, vars storögda
förtjusning knappast går att uppleva mer än en
gång. Den man, som nu berättar sina öden för
oss, har för länge sedan vant sig vid att leva
i Asien ”som en fisk i vattnet”, som hertig
Larson säger, och hans bok om senare färder
är sannerligen stark nog för att äga rätt till
vårt fulla intresse.
Redan upptakten till ”Zajagan” är ganska
olik de händelser 1923, som bestodo i att
några danska lycksökare togo sig fram till ett
avlägset hörn av Mongoliet med hjälp av en
mager reskassa och en myckenhet list och
försakelser. Nu bedrivas tillrustningarna efter
vida grandiosare linjer, och man sparar inte
på tunga silverdollars för att fylla
expeditionens enorma behov av förråd och kameler.
Haslund är i förstone litet reserverad. ”De
trehundra kamelerna, de fyrtio kameldrivarna
och Larson själv hade jag ju en viss
kännedom om, men de trettio vetenskapsmännen
voro kanske mindre i min stil.” Men
farhågorna visa sig oberättigade, och vid ett besök
i klosterstaden Bater Halak Sume, där
storartade religiösa festligheter pågå, får han
mot
taga hutuktuns profetia, att hans väg skall bli
lyckosam och att han skall möta Zajagan,
”den största lyckan”.
Haslunds roll blir att anföra en av de
kolonner, vari expeditionsstyrkan uppdelas vid
färden väster ut. Efter mer än sex månaders färd
genom sandöknar och Svarta Gobis stenöken
är man i början av 1928 framme vid
huvudstaden i Sinkiang, Urumchi, som blir
expeditionens huvudkvarter och operationsbas. Med
känd företagsamhet sköter Haslund nu om att
han får pröva äventyrliga stigar och uppsöka
nomadfolk, som äro värda hans erfarna,
förstående granskning. Lyckan följer honom i
enlighet med spådomen, och i samverkan med
hans egen outtröttliga förslagenhet hjälper den
honom att finna vägen till de isolerade
väst-mongoler, som länge sysselsatt hans tankar.
Det är torguternas egendomliga, högtstående
folkstam uppe i Tien-shansystemets berg- och
stäpptrakter, och här tillbringar Haslund en
höst och vinter. Boken kulminerar i en
intensiv religiös ceremoni, mättad av all
Central-asiens mystik, och under denna blir Haslund
delaktig av Zajagan: han ingår ett slags
fost-brödralag med torguthärskaren och får i sin
vård en invigd helgedom, som sedermera
överbringas som gåva till konungen av Sverige.
Boken slutar med att Zajagan överger
Haslund och att torguterna träffas av ett hårt öde.
Deras härskare dödas försåtligt av Sinkiangs
kinesiska maktägare, och det tidigare för den
mongoliska nationalismen högviktiga
nomadfolket förvandlas till en tygellös rövarhord.
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
