Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Vanity Fair - Anmälda böcker - Michael Sadleir, Blessington—D’Orsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKBÖÖK
ingen maniakalisk historiker, utan en filosof
och en poet, i stånd att hämta uppbyggelse
och visdom ur studiet av de sköraste leksaker,
de förgängligaste kapriser.
Att Sadleir gått över från diktningen till
historien har nog sina personliga grunder.
Han har mera intelligens än fantasi, och hans
aristokratiska stilkonst saknar omedelbarhet
och friskhet. Han måste ta den kritiska
reflexionen i anspråk för att nå full verkan.
Men i grund och botten är skillnaden icke
stor mellan en roman och en levnadsteckning,
sådan som den Sadleir för några år sedan
gav ut över Edward Lytton-Bulwer och hans
hustru. Både romanförfattaren och historikern
utgå från verkligheten, från objektivt
kon-staterbara fakta, och fylla ut, tolka dessa
data med hjälp av den psykologiska
intuitionen och fantasien. Skillnaden besticker sig
huvudsakligen däri, att historikern icke
rubbar ens de obetydligaste detaljer, för så vitt
de äro faktiska, och att han tydligt anger,
när gränslinjen till gissningarnas område
överskrides. Han är en diktare, som behåller
kontrollen över sig själv och som kan
kontrolleras även av sina läsare. Han har gjort
det litet svårare för sig än vad diktaren
brukar göra; när det icke desto mindre lyckas
honom att skapa något som lever med starkt
liv, smickrar han sig med att ha förblivit
delikatare och sanningsenligare än de många
poeter, som mer eller mindre samvetslöst
utnyttja fantasiens privilegium.
Det finns konstnärer, för vilka detta slag
av diktning har större tjusning än den fria
inbillningsleken, och till dem hör
uppenbarligen Michael Sadleir. Det finns också läsare,
som ha ett sannare nöje av en både kritisk
och konstnärlig levnadsteckning än av en
roman, som tilltalas djupare av den förra
genren än av den senare, förutsatt att verken
för övrigt äro av jämförlig kvalitet. Dem
som ha en sådan smak kan man anbefalla
Michael Sadleirs senare böcker, ”Bulwer and
his Wife”, klassificerad som ett
”panorama”, och den nyligen utgivna
”Blessing-ton—D’Orsay”, som bär undertiteln ”en
maskerad”. Den förra är en bittert grym
äktenskapsroman, historien om en
skilsmässa; den senare är en societetsroman,
satirisk och vemodig.
2.
Huvudpersonerna äro lady Margaret
Bles-sington och greve Alfred d’Orsay. Grevinnan
Blessington är icke helt förgäten som
författarinna, ty fastän ingen längre läser hennes
societetsromaner och reseskildringar, så
rådfrågas fortfarande den volym, som hon gav
ut under titeln ”Conversations of Lord Byron
with the Countess of Blessington”, och de
senaste Byronbiograferna ha uppskattat
vittnesbördets värde högre än de tidigare. De
ha slagit fast, att hon både tillförlitligt och
intelligent återgivit de förtroliga samtal hon
fört med lord Byron i Genua 1823. Det finns
knappast någon annan kvinna, med vilken
Byron underhållit en sådan lugn
vänskapsförbindelse. Lady Blessington hyste beundran
för poeten och sympati för mannen, och hon
bedömde honom med överlägsen säkerhet.
Det romantiska och demoniska hos honom
hade hon svårt att upptäcka, men hon fann
honom kvick, livlig, satirisk, och menade att
han förträffligt svarade mot sådana poem
som ”Beppo” och ”Don Juan”, men föga
erinrade om ”Childe Harold” och ”Manfred”.
Efter hundra år har man ingenting att
invända mot detta omdöme, ty det är de förra
verken, icke de senare, som tyckas oss vara
utslag av det äkta och stora hos lord Byron.
Lady Blessington påpekade för övrigt, att
hon aldrig träffat en man med mera smak
för det aristokratiska än lord Byron. Hans
strävanden i denna riktning voro så ivriga,
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
