Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Vanity Fair - Anmälda böcker - Michael Sadleir, Blessington—D’Orsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKBÖÖK
en av de centrala gestalter som de
analyserade. Barbey d’Aurevilly ansåg för övrigt,
att d’Orsay icke var en dandy, utan ett lejon,
vilket lär vara något helt annat och ännu
finare.
Med rubriken må nu vara hur som helst,
säkert är att Alfred d’Orsay ofta fått titeln
”den siste dandyn” — något i otid, ty nya
generationer av dandies ha vuxit upp på
vederbörligt avstånd från varandra, och skola
förmodligen göra så intill dagarnas ända —
och det är detta hans rykte, som ännu icke
förflyktigats, en parfym, som dröjer kvar
i Paris’ och Londons salonger och väcker
obestämda, avlägsna minnen. Det är icke
någon liknelse, det är bokstavlig sanning;
tillverkarna av les parfums d’Orsay smycka
i dag sina kristallflakonger med ett porträtt
av Alfred d’Orsay till häst. Det är ett slags
odödlighet, som han själv skulle varit nöjd
med.
För oss svenskar finns det en särskild liten
associationskedja med Alfred d’Orsay, och
den har också sitt stämningsvärde. Alfred
d Orsay var dotterson till madame Cranfurd,
även kallad la belle Sullivan, ursprungligen
bärande namnet Anne Franchi. Den dotter,
som blev Alfred d’Orsays mor, hade la belle
Sullivan, som var barn till en skräddare
i Lucca och’börjat sin världsliga karriär som
dansös, fått samman med hertigen av
Wiirt-temberg. Hon hade emellertid många andra
beundrare, gärna nabober från Indien; en
av dem var Axel von Fersen, som medan han
svärmade himmelskt för Marie Antoinette
hade en jordisk liaison med madame
Cran-furd-Sullivan. Lars von Engeström har
berättat med spirituella detaljer om
förbindelsen mellan Axel von Fersen och paret
Cranfurd; i Frankfurt am Main 1797 kom han
varje kväll till dessa sina vänner, i hovdräkt,
med värja och chapeau-bas, och satt hela
aftonen ”under tyst betraktande av denna
sköna dame och åskådande då och då en
miniatyr, som troddes föreställa drottningen
av Frankrike”. Längre fram ville han gifta
sig med henne; men av denna flyttning till
Sverige blev dock ingenting. I stället vände
la belle Sullivan tillbaka till Paris som den
rike dilettanten Cranfurds lagvigda maka —
ceremonien upprepades för säkerhets skull
tre gånger, ty det kunde nog behövas
extraordinära åtgärder — och där lade hon bland
annat grunden till sin dottersons, greve Alfred
d’Orsay, uppfostran. Redan den femtonårige
gossen väckte uppseende i hennes salong vid
Rue d’Anjou genom sin skönhet och sin.
elegans. I Stockholm skulle han icke ha fått
sådana tillfällen att lysa i den stora
socie-teten, att bli ett lejon på Vanity Fair.
4.
Michael Sadleir har nu berättat historien
om lady Blessington och greve d’Orsay än
en gång, och hans intima förtrogenhet med
tidens krönika, med alla slag av källor har
satt honom i stånd att fullständiga bilden.
Det viktigaste nya ligger emellertid icke
i detaljerna, utan i grunduppfattningen. Han
framställer nämligen en hypotes, som i och
för sig själv är obevislig, men som gei* en
nyckel till allt det svårförklarliga och måste
anses utomordentligt sannolik ur psykologisk
synpunkt. Michael Sadleir tror nämligen alls
icke, att det har existerat något erotiskt
förhållande mellan lady Blessington och
d’Orsay. Samtiden var av annan mening, och
det var därför man tog anstöt av deras
intimitet; att lady Blessington uppträtt som
rival till sin styvdotters make fann man svårt
att smälta, och man misstänkte naturligtvis
henne för att ha vållat missämjan mellan
makarna. Enligt Sadleir däremot hade
förbindelsen mellan lady Blessington och Alfred
d’Orsay ungefär samma karaktär som mellan
moder och son; hon var född 1789, han år
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
