Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Vanity Fair - Anmälda böcker - Michael Sadleir, Blessington—D’Orsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANITY FAIR
det att även de högsta anspråk skulle bli
tillfredsställda. Titelbilden visar den unga
drottning Victoria i all hennes blomstrande
skönhet, med prins Alberts miniatyrporträtt i
armbandet, ett alldeles förtjusande stålstick, som
Karl XV måste ha betraktat med spänd
uppmärksamhet. Mera omväxlande, men lika
oändligt distingerad var årgången för 1848,
där det myllrar av sköna och eleganta damer,
ofta hyllade på vers. En av dem, mrs
Beres-ford Taylor, avbildad med en ros vid bröstet,
lovsjunges av en eldig beundrare, som
förblir anonym men har angivit sin ålder:
”a septagenarian”. Bland grevinnan
Blessing-tons många bidrag är ett annat poem till ett
porträtt, som visar en pur ung flicka av mild
och ren skönhet. Hon ser trots sin späda
ålder huslig ut, en Lotta, en hemmets goda
genius, och lady Blessington anslår också
med full övertygelse den domestika tonen.
Such faces are to England dear,
For such her youthful matrons wear,
In the full bloom of beauty’s pride,
The wife e’en dearer than the bride,
Endear’d by virtues daily proved,
And mental charms that make her loved.
Så yttrade sig en dam med tvivelaktigt
rykte på Karl XV :s tid. I våra dagar hylla
icke ens matronorna dygden med en sådan
värme — snarare göra de sin reverens för
lustan. Härav skulle man kunna dra den
förhastade slutsatsen, att dygden och lasten äro
fördelade i olika proportioner mellan de
skiftande tidsåldrarna. I själva verket är det
nog mest talesätten och moderna som skifta.
3.
Detta var väl ungefär vad världen bevarat
av grevinnan Blessingtons minne. Hur mycket
finns kvar av greve Alfred d’Orsay? Även
han var litet konstnär, men han skrev icke,
utan tecknade och skulpterade, och en gång
ALFRED D’ORSAY
Efter en teckning av R. J. Lane 1833.
gjorde han en ryttarstaty av hertigen av
Wellington, som väckte åtminstone modellens
förtjusning. Hans teckningar äro för övrigt
eleganta; bland annat har han gjort en livlig
och festlig akvarell som föreställer
presidenten Louis Napoléons hemfärd från
deputeradekammaren 1851. Men sin starkaste
konstnärliga strävan gav han dock uttryck åt på
annat sätt, nämligen genom sitt personliga
uppträdande, sin klädsel, sin levnadsstil —
han var den mest ojämförlige dandyn i
London och Paris, arvtagare till le beau
Brum-mel och lord Byron, medtävlare till Bulwer
och Disraeli, vilka han dock lämnade långt
bakom sig. Detta hans stora konstverk har
icke heller hemfallit åt glömskan: när Barbey
d’Aurevilly och Baudelaire på 1860-talet
anställde sina djupsinniga betraktelser över
dandyns sanna väsen, klädedräktens filosofi
och högmodets metafysik, var Alfred d’Orsay
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
