Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Vanity Fair - Anmälda böcker - Michael Sadleir, Blessington—D’Orsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANITYFAIR
vid någon tidpunkt ha sökt göra Thackeray
en liknande tjänst. Trots alla svårigheter hon
haft att övervinna, trots sin dunkla irländska
förtid och sin ungdoms tragedier, trots
fördomarna och förtalet, trots de ekonomiska
trångmålen och Alfred d’Orsays hej dlösa
slöseri, som tvingade henne att hränna sitt
ljus i båda ändarna, stod hon dock som en
drottning på Vanity Fair, segrande genom
sin skönhet och sin intelligens, sin fina smak
och sin livlighet. De triumfer som
sällskapslivet, fattat som en av de sköna konsterna
med sitt ändamål i sig självt, har att bjuda,
dem skördade hon i rik mån; hon ansågs
vara den behagfullaste värdinnan i Londons
elegantaste salong, och Alfred d’Orsay var
den tongivande dandyn, som skrev lagar i
modets värld. Hans skräddare och
leverantörer gjorde icke ens anspråk på betalning
för sina räkningar.
Den iver, varmed paret Blessington—
d’Orsay hängav sig åt denna det sköna
skenets och den mondäna elegansens värld,
kan nog sammanhänga med den lucka i
deras naturliga känsloliv, som Sadleir tror
sig ha kunnat konstatera. Det var något
artificiellt och sterilt över hela den värld,
där de lyste.
5.
År 1849 kom så katastrofen, då den stolta
byggnaden, efter att länge ha vacklat,
störtade samman. Alfred d’Orsay hade en lång
tid icke vågat lämna Gore House vid
dagsljus för att icke bli anhållen av sina
fordringsägare och förd i bysättningshäkte; hans
bostad var föremål för en formlig belägring,
med krigslister och stormningsförsök. En
mörk natt smög han sig ut och lyckades fly
till Paris. Lady Blessington följde honom
snart efter, men hon såg sig i stånd att
hederligt betala alla sina skulder, och hans, genom
att försälja Gore House med dess dyrbara
inredning och dess konstskatter. Auktionen
hölls i maj under tolv dagar — lady
Blessington var i det laget redan i Paris — och
Thackeray gjorde då sin sista visit i Gore
House. I ett brev till mrs Brookfield har han
beskrivit den ruskiga synen:
auktionspubli-ken, nyfiken och vulgär, spridd i lady
Bles-singtons salonger. Han fick lust att slå
hattarna av huvudet på de närgångna och be
dem uppföra sig anständigt ”in a lady’s
room”. Han utbrister: ”Ah, it was a stränge
sad picture of Vanity Fair.” En av
betjänterna i huset kände igen Thackeray och
yttrade, att han var den ende av de gamla
vännerna, som verkligen såg gripen ut.
På Vanity Fair glömmer man fort. Lady
Blessington slapp att tömma bägaren i botten,
ty redan samma år, just som hon inrett sig
en liten våning i Paris, dog hon plötsligt av
en hjärtattack, i armarna på d’Orsay. Hon
var femtionio år gammal. Alfred d’Orsay
försökte slå sig fram som bildhuggare —
Thackeray besökte honom 1850 på hans
ateljé, men ansåg honom storhetsvansinnig.
När Louis Napoleon år 1851 gjorde sin
statskupp, fattade d’Orsay hopp om anställning,
ty den nye kejsaren hade under landsflyktens
tid varit en vän i huset och en gäst hos lady
Blessington. Alfred d’Orsay dog emellertid
redan i augusti 1852 och ligger begraven
under en pyramid i Chambourcy vid sidan
av lady Blessington.
6.
Sadleir slutar sin biografi med en
förtjusande anekdot, som det vore orätt att icke
citera.
I oktober 1902 uppfördes i London ett
skådespel, där Alfred d’Orsay var
huvudpersonen; dess titel var ”The Last of Dandies”,
och d’Orsays roll spelades av Herbert
Beer-bohm Tree. Efter en av föreställningarna
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
