Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Bara en fönsterruta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
BARA EN FÖNSTERRUTA
Av författaren till ”Ombyte av tåg”, belönad med 1 :a pris
i Bonniers Litterära Magasins romanpristävling 1933.
Middagen var gudskelov över. Och man
började bryta upp, en och en. Jag dröjde
lite. Jag ville undvika att få sällskap med
Yngve Hammar, Siris man. Men Yngve satt
kvar, liksom om han väntade på någon. Jag
reste mig, och då märkte jag, att han med
intresse följde mina rörelser. Han satt bara
och väntade på mig. Han var färdig att bryta
upp samtidigt med mig. Jag kastade en blick
på honom och slog mig åter ner. Yngve
suckade lätt och stannade också. Jag satt och
undrade, varför han inte vågade stiga fram
och föreslå mig, att vi skulle göra sällskap.
Var det för att jag varit en smula snäv mot
honom under middagen?
Vi sutto på verandan med utsikt över
trädgården och en bit av havet, själva badviken.
Det var mycket varmt. Vi sågo den vita
sanden, de mångfärgade tygen på badparasoller
och -stolar, de bruna kropparna i de färgrika
baddräkterna, och alltsammans såg overkligt
ut på sådant avstånd i den värmedallrande
luften.
Jag lyssnade på sorlet från några herrar,
som försvunno in i den svala hallen på väg
ut mot stora ingången. Vi hörde bilar susa
bort. Vi blevo allt fåtaligare på verandan,
och det blev allt tystare omkring oss. Vi
kunde höra motorbåtarna i viken och de
badandes gälla rop. Gästerna hade varit
många, avskedstagandet drog ut på tiden.
Värdens och värdinnans röster hade redan
fått något trött mekaniskt över sig. De
stodo vid halldörrarna, ty solen sken
obarmhärtigt på trappan vid stora ingången. Vi
hörde rösterna hit ut genom den svala
hallen.
Jag lämnade min isky Ida grogg, kastade
cigarretten och såg på klockan. Den var sju.
Kvällssvalkan skulle snart komma. Därpå såg
jag upp och mötte Yngves frågande ögon.
Då gick jag fram till honom och sade:
— Ska vi gå?
— Vi går, sade han ivrigt, och hans ansikte
lyste upp.
Yngve Hammar var naturligtvis en mycket
hygglig människa och en duktig affärsman.
Han hade bara ett fel: han var Siris man.
Vi voro gamla goda vänner, vi hade en gång
mycket gemensamt. Hans vänskap till mig
var tydligen oförändrad, medan mina känslor
för honom genomgått en avsevärd
förändring: han hade ju blivit Siris man. Jag
hade ingenting emot skolkamraten Yngve
Hammar, men jag ville inte tala vid Siris
man.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
