Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Bara en fönsterruta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
— Jag tänkte just föreslå dig, att vi skulle
göra sällskap ett stycke, sade han. Har vi inte
samma väg?
— Inte riktigt, sade jag. Men jag kan ju
ta den vägen. Jag bor eljest vid Citadellet.
— Det blir ju en lång omväg för dig!
Vill du verkligen? Det är förfärligt vänligt
av dig, Tore. Det var så längesedan vi
talades vid på tu man hand. Vi har nog en
del att säga varandra.
Jag lystrade till.
— Ja visst, sade jag. Och jag såg förstulet
på honom, men han såg så idiotiskt smickrad
ut, att jag förstod, att det alls inte låg någon
undermening i hans sista ord. Vi gingo in
i hallen, som sträckte sig genom husets mitt,
från porten till verandan, där vi suttit. Vi
gingo tyst bredvid varandra. När vi fingo
syn på värdfolket i hallens bortre ända,
stannade Yngve och viskade:
— Snälla men tråkiga människor, de där.
— Fin middag, sade jag. Fint folk.
— Hur kom du hit?
Jag kunde inte erinra mig det. En tillfällig
bekant från badhotellet kände värden här.
Ett par sammanträffanden med värden. Jag
hade stretat emot alldeles förfärligt. Jag var
här inkognito. Men man hade upptäckt mig,
och jag var fast. Och till råga på allt hade
jag nu stött på Yngve här. Världen var
förbannat liten, och den som gav sig
civilisationen i våld, fick räkna med många obehag.
— Du ser lite uttråkad ut, sade Yngve.
Han log. Jag har inte glömt, hur hjärtligt
du avskyr såna här konventionella
tillställningar. Det förvånade mig att se dig här.
Bland direktörer, fabrikörer och
grosshandlare. Du hör inte hit.
Det låg en darrning av sympati i hans
röst. Det var något av hans gamla skolpojks
beundran, och jag tyckte mig höra honom
tillägga: ”Du är bättre än vi, du är för bra
för sånt här.”
Han hade sagt så en gång.
Förfärligt. Om jag bara kunde besvara
hans sympati. När han såg att jag rodnade,
fick han ett uttryck av förtvivlan i ögonen,
och han blev alldeles fuktig över hela
ansiktet.
Vi skyndade fram till värdfolket.
Värdens hand var klibbig och mjuk, när
jag tryckte den, och hans ögon lågo tunga
och stela under blåaktiga ögonlock. Han
hade redan tryckt många händer, och han såg
mig inte, när han sade:
— Tack för att ni kom, herr ...
Han hade glömt mitt namn, och han
stirrade med ett uttryck av plågsam
ansträngning i sitt slöa ansikte efter mig, när jag
vände mig mot värdinnan, som först nu blev
fri från ett moln av herrar.
— Välkommen igen, sade hon. Hennes
röda, upphettade ansikte log matt mot mig.
Fingrarna voro mjuka och slappa som deg.
Hon var mycket fet och såg ut att lida
förfärligt av värmen.
— Tack för att ni kom, herr Hammar,
sade hon därpå till Yngve.
— Välkommen igen, Yngve, sade värden.
En herre i det sällskap, som bröt upp före
oss, hade stuckit en näsduk mellan kragen
och halsen. En annan, som hunnit längre ut
på gårdsplanen, tog av sig sio svarta
cityrock, innan han steg in i sin bil. Vi voro
några som gingo till fots, och man ropade
till oss från en bil:
— Det blir nog åska. Akta er! Det kanske
kommer en skur!
Det hade mulnat. Vi stodo en stund på
trappan och sågo över trädgården på den
molniga rymden. Luften låg tung och orörlig
över träden. En söt blomlukt sam omkring
oss. Och den vita havssanden på gångarna
såg mycket varm ut.
— Vilken hetta! Adjö, adjö!
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
