Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: André Malraux - Anmälda böcker - André Malraux, La condition humaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MALRAUX
”Det skulle inte alls överraska mig, om
han ofta tänkte sina scener, innan han
uppfann sina figurer, om hans bok alltså icke
vore en historia, vars utveckling betingade
vissa tragiska situationer, utan tvärtom föddes
ur okända gestalters dramatiska konflikter
och undergång, och att författarens fantasi
endast har den funktionen att logiskt föra
fram de skapade gestalterna till denna redan
på förhand koncipierade situation."
Hos Faulkner är det icke frågan om den
kamp mot sina egna värden, som man finner
hos Baudelaire eller Nietzsche, den
person-lighetskamp alltså, som den klassiska
litteraturen äger så många exempel på. Nej, det
är frågan om ett ursprungligt — tragiskt,
hatande, disharmoniskt — tillstånd, som
förmodligen ligger bakom all stor tragisk konst,
särskilt den antika; en viktig sida i detta
själsläge vill Malraux fånga i ordet
besatthet (fascination). ”På samma sätt”, säger
han, ”som opieätaren möter sin värld, först
då han intagit sin drog, kan den tragiske
poeten ge ett uttryck för sin värld endast
i ett speciellt tillstånd, som uppenbarar sin
nödvändighet genom sin konstans. Den
tragiske diktaren ger uttryck åt vad som
fascinerar honom, icke för att befria sig från det
(ty föremålet för hans besatthet kommer
tillbaka i hans nästa verk) utan för att förändra
dess natur: i och med att han uttrycker det
med andra element, låter han det inträda
dans Vunivers relatif des choses conques et
dominées. Han försvarar sig mot sin ångest
icke genom att ge den ett uttryck, utan genom
att uttrycka någonting annat med den, genom
att återinföra den i universum. Den djupaste
besattheten av alla, konstnärens, blir så stark
därför att den på samma gång innebär skräck
och en möjlighet att fatta denna skräck.”
Tankegången är, som synes, icke lätt att
omedelbart fatta. Men i ljuset av denna teori
förstår man bättre, varför Malraux’ litterära
ANDRÉ MALRAUX
sensationsarbete äger just det genialt besattas
ohyggliga makt att fascinera. I en fransk
tidskriftsartikel återfann jag nyligen ett kapitel,
som råkat bli struket ur ”La Condition
Humaine” — en erotisk aktskildring av en
nakenhet och intensitet, som man sällan
möter. Men vad som fångade författarens och
läsarens intresse i denna scen var icke de
två främmande kropparnas möte i ett mörkt,
okänt rum utan själva ångestgreppet:
Malraux placerar en människospillra, ännu
bunden av den sexuella extasen, på knä vid den
nakna okända kvinnans bädd, och läsaren
upplever med ohygglig intensitet icke hans
åtrå utan — hans ångest. Sexualitetens kramp
var ett bedövningsmedel, verkligheten lurar
med vassa dolkar och hätska sinnen i mörkret
runtomkring — vilket ögonblick som helst
kan ödet slå, och det slår alltid hårt. . .
Sådan är André Malraux’ konst, när den
står som högst. I samtida litteratur äger
den icke många likar. I fransk är den
enastående.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
