Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Py Sörman, Spelet måste ha sin gång; Antoine de Saint-Exupéry, Nättflygning, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ett amerikanskt landsortssällskap det hela
tilldrager sig. Truppen uppför ”Klaga månde
Elektra” och under turnéns gång uppstå
mellan huvudpersonerna förutsättningarna för ett
verkligt Elektradrama. Parallellen mellan
teater och verklighet är av författarinnan
dragen med stor skicklighet fram till den
ödesdigra stunden då dramats och
verklighetens linjer mötas i den avgörande tragedien.
*
”Nattflygning” är en bok av helt annan
valör. Med den, torde man kunna säga, gör
flygmaskinen och flygarens upplevelser i
luften sitt inträde i dikten. Dessa ting ha
förut skildrats i skönlitterär form men
knappast ha de hittills i lika hög grad som här
avtvingats sin storhet och skönhet.
Författaren, som främst genom denna sin
andra bok i ordningen avslöjat sig som
diktare, vet vad han talar om. Efter sin militära
flygutbildning anställdes han i Compagnie
Generale Aeropostale och tjänstgjorde en tid
som pilot på de afrikanska postflygruterna.
1929 sändes han till Buenos Ayres för att
organisera upp det- sydamerikanska
postflyget, och det är erfarenheterna från denna
syssla som ligga till grund för
”Nattflygning”.
Den lilla romanen ger i en natts händelser
en levande inblick i den sydamerikanska
postflygningens organisation och arbete. Från
Patagonien, Chile och Paraguay äro tre
aeroplan på väg till Buenos Ayres, där
Europaflygarens maskin står startklar för att
vidarebefordra posten över havet. Genom
sina radiotelegrafister stå flygarna i ständig
kontakt med centralen i Buenos Ayres, där
chefen, Rivière, går omkring, besatt av den
med järnvilja tillbakahållna ångest, som
aldrig lämnar honom sedan han drev igenom
en organiserad postflygning nattetid för att
påskynda postgången till Europa med ett
dygn. Rivière är bokens centrala, ja, man
kan säga enda, människostudie. Han är en
fanatiker i civilisationens tjänst, edsvuren en
idé som han icke själv förmår klart
formulera. När han binder sitt folk i slavisk
disciplin, straffar dem för minsta fel eller
misslyckande, riskerar deras liv och deras
familjs existens för att organisationen skall
fungera oklanderligt, känner han sig som en
PY SÖRMAN
i raden av mänsklighetens härskare, vilka för
länge sedan kvävt ömheten och känslan för
individen för att med desto klarare huvud och
öga bygga på det stora verket, summan av
de små människokrypens insatser. ”Rivière
hade en dunkel känsla av en högre plikt än
att älska. Det var kanske också en slags
ömhetskänsla, men så olik andra. En fras
föll honom i minnet: ’Det gäller att göra
dem odödliga.. .’ ... I tankarna såg han ett
tempel som rests till solgudens ära av
forntidens incas i Peru ... Vad skulle väl utan
dem återstå av en mäktig civilisation, som
tyngde på nutiden likt ett samvete? För
vilken grymhet eller bisarr kärleks skull hade
den forntide chefen, som tvingat sitt folk att
resa templet, pålagt dem att resa sin egen
odödlighet? ... Forntidens härskare hade
kanske ej haft medömkan med människans
lidande, men så mycket mer hade han sörjt
över hennes död. Ej över den enskildes död,
utan över människosläktets, som sandöknar
skulle utplåna. Därför förde han sitt folk
till tempelbyggnader, minnesmärken vilka ej
skulle komma att begravas i öknen.”
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:48 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-2/0061.html
