Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ivar Lo-Johansson: Den vackra fru Holm. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
klädd och utan skam. En av pojkarna var
mannen som svängde silverkäppen och
tankspridd reste tillbaka till staden.
Flickan, som spelade fru Holm, fick bara
av sig ärmarna på klänningen, men nog
skämdes hon likafullt. . .
*
Dagarna går.
I slutet av juli är nätterna blåa som lin.
Då närmar sig månen över skogskanten som
en krokig kniv, uppsprättande de nyss läkta
såren.
En gång brinner det ljus från kväll till
morgon och från morgon till kväll i det röda
huset på höjden. Det röker inte ens där
uppifrån, det är alldeles tyst. Då anar man
oråd och går dit in under många frågor och
bultningar. Då ligger den vackra fru Holm
på sängen, avklädd som när hon simmade,
död.
Det blir uppståndelse, telefonringningar,
brådskande steg, prat i det oändliga,
undersökningar. Mannen från staden kommer
utresande snabbt, myndigheterna sänder
representanter, huset på höjden ligger mitt i solen
som en röd ofantlig ask, rymmande en gåta.
Någon egentlig förklaring på självmordet,
det sällsammaste av alla självmord på
bygden, kommer aldrig.
Men medan ännu ingen kan hindra det,
smyger några av barnen sig upp bakvägarna
i skogen och tar sig ner till huset och står
där och ser in genom ett fönster. De berättar
om det efteråt för andra barn. Fulla av
pubertetsdrömmarnas nyfikenhet, likt
hung
riga fåglar, har de stått uppkrupna intill
fönstret och sett den döda. De har sett den
alldeles vita kroppen, bröstet och lemmarna,
som kall, vit sten — det mörka håret, som
liknat daggiga svarta vinbär, och det vackra
ansiktet, vänt uppåt och utan något egentligt
uttryck.
De som tryckt näsorna intill rutan hasar
sig ner igen. Och pojkarna vill inte berätta
sådant som man helst av allt skulle ha velat
fråga dem om. De är andäktiga av något de
inte själva förstår — de är tysta, ensamma
och stilla.
Endast de äldre tjattrade:
— Hon gjorde det, hur vacker hon än var!
— Det hjälpte inte.
— Stackarn, vad gjorde hon det för?
— Hon var väl mycket olycklig.
Männen satt i jordiga kläder vid de
ran-kiga fällborden. De sade:
— Där ser man, att allting är förgängelse
— att allt kött är hö.
Men barnen upptäckte i tystnaden och
ensamheten långt ute i åkern den stora,
drivande sorgmantelsfjäriln, den vackraste av
alla fjärilar. De sörjde och såg på den och
tyckte att fältet vid dikesrenen hade en svart
bård. Skönheten hade dött bland dem.
Några dagar senare hade de glömt denna
andakt. Då fångade de åter den stora, ömtåliga
fjäriln, de strök stoftet av dess långa duniga
vingar -—- och bara krypa kunde den efteråt.
Men kvinnorna diskuterade ännu frågan:
— För mig är ingenting opassande, sade
hon inte så? frågade de, och inkräkterskan
bekräftade, vad den vackra fru Holm sagt.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 00:06:51 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-3/0018.html
