Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Jacques Rivière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACQUES RIVIÉRE
porträtt från tiden efter fredsslutet visa en
bitter, allvarlig, trist man utan hopp i blicken.
Han blev chef för den under kriget
nedlagda tidskriften La Nouvelle Revue Frangaise
och bidrog aktivt till skapandet av dess
rangställning. Han uppslukades av det hårda
arbetet för dagen. Till och med hans maka
måste — i förordet till korrespondensen med
Claudel — erkänna, att han aldrig talade om
Gud. Varför? Madame Rivière vill göra
gällande, att han bidade sin tid, att han en gång
ville framträda men då fullrustad. Hon
uttrycker saken så: ”Liksom man i det
oändliga uppskjuter att skriva till den man mest
älskar, därför att detta brev är alltför viktigt
för att kunna få bli ett hastverk, på samma
sätt uppskjuter Jacques att tala med Gud. Han
kan endast handla samvetsgrant, han kan
endast ge sig fullständigt och helt.” Hon
försäkrar, att han ända till sin sista dag
fortsatte att bedja, men däremot slutade han
nästan fullständigt att besöka mässan:
morgonmässorna orkade den hårt ansträngde
mannen icke med, och under de bullrande
och oroliga kvällsmässorna kunde han aldrig
vinna rätt samling. ”Han föredrog att icke
lyda framför att lyda illa.” Utåt avstår han
också från att på minsta sätt annonsera sina
erfarenheter under fångenskapstiden — ingen
anar, vad han upplevat, och hur nära han
kommit Gud.
För den som känner Rivières återfall efter
Claudelkorrespondensen förefaller saken
alldeles klar — han besegrades åter av
demonen, kanske icke fullständigt men till hälften.
Man märker också en farlig linje i hans
tankar under den senare fångenskapstiden:
han förklarar sig ha insett, att han aldrig
kan nå den mystiska föreningen med Gud, men
däremot tror han sin uppgift vara att
försvara Gud, att samla ungdomen och lära dem
vägen till kyrkan. Fixerandet av denna
uppgift rymmer en smula av det högmod, han
med sorg ständigt upptäckte hos sig själv,
och hans straff blev, att han aldrig fick
kämpa ens som menig i de kristnas led.
Kanske skulle man genom att anföra en rad
belägg från hans korrespondens kunna finna
förklaringen till hans skenbara apati i hans
olyckliga vana att alltid förstora sin egen
brist så att den förlamade honom. Han
saknade alldeles Claudels trygghet och glada
mod. Han visste, att han hade Gud i ryggen.
Men han kände alltid ett behov av att vända
sig om och se efter. Just därför försvann
Gud ibland i dimmor för hans blick, och han
förlamades av sin sorg.
Påfrestningarna blevo för stora — Jacques
Rivière, som redan i fånglägret spekulerat
om sin plikt att förbereda sig till döden,
och som aldrig kunde upphöra att makabert
fantisera om hur vännen Alain-Fournier mött
sin undergång, han stod nu själv inför den
svåra stunden. Han kan lämpligen jämföras
med Pascal, som också upplevde ett återfall
efter sin första omvändelse 1646 — ”la
con-version manquée”. Jacques Rivière
uppslukades av sina litterära arbeten på samma
sätt som Pascal av sina vetenskapliga och
mondäna. Men Pascals stora stund kom
Sankt Clemens dag, den 23 november, 1654,
då han mottog den vision, som han själv
fixerade på den berömda papperslapp man
fann insydd i hans kläder:
Joye, joye, joye — pleurs de joye
Je m’en suis separé
Dereliquerunt me fontem
Mon Dieu me quitterez-vous
Que je n’en sois pas separé éternellement.
Jacques Rivière nådde kanske också fram
till denna, den största upplevelsen, men först
i själva skuggan av döden. Redan månader
före sin död kunde han stanna mitt i sin
aktivitet och med svartnande blick säga:
"Jag begriper inte — det är nästan, som om
jag inte levde mera.” Men han kunde också
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
