Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marcus Lauesen: Brev från Danmark. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCUSLAUESEN
skämtsamma och djupsinniga, det myllrar av
bilder, storslagna och groteska, det finns
dikter av en egendomlig, myndig visdom, och
andra som präglas av blomlikt behag. Hör
bara:
Kærtegn din Piges Bryst, kys hendes Kind,
men drag hlot aldrig Sløret helt til Side,
før du selv vil, skal du faa alt at vide. —
Et Vers har Pigens ømme lette Sind,
dets Slør er Formen, — lad det sorgfrit glide
ned over Brystet i den kaade Vind,
men husk, att selv de ømme Yndigheder,
naar de er nøgne, meget hurtigt keder.
När Hakon Holm får mera herravälde över
sin övermåttan rika natur, utan att
fördenskull förlora något av sin intuition och av
uttryckssättets frejdiga mod, då blir han en
av de stora.
Medan vi äro inne på lyriken vill jag
nämna ett par diktsamlingar till. Den bästa
och klaraste är Paul la Cours ”Regn over
Verden” (Gyldendal), utan sensationell
originalitet, ofta med något sökta bilder men
nästan alltid manlig och vägande. ”Regn over
Verden” är vid sidan av ”Mennskets Hjem”
la Cours bästa diktsamling. Han är en
sympatisk gestalt i ung dansk diktning, redlig och
mänsklig, hans dikter äro fullödiga till både
form och innehåll, och där finns snarare för
mycket än för litet stoff för en lyriker. I hans
sista diktsamling vill jag särskilt framhålla
en del ”erotiska” dikter, vilkas fria
jordiskhet verkar välgörande.
Edith Rode har givit ut sina dikter i
Gyl-dendals lilla skinnband. De flesta av hennes
dikter ligga långt tillbaka i hennes
produktion, men det betyder ingenting när det gäller
poesi. Fina, kloka och tjusande äro dessa
dikter om all världens heta kärlek, kärlek som
skänker glädje eller smärta, förödmjukar
eller upprättar. En diktsamling att
uppmärksamma är Sigfred Pedersens ”Nye og
sørge-lige Viser” (Povl Bränner), ett knippe
char
merande, halvt vemodiga, halvt humoristiska
dikter från Köpenhamn av i dag, aldrig
likgiltiga men ofta verkligt betydande i sin
naiva glättighet. — Jag nämner dessa
diktsamlingar därför att de möjligen kunna
tänkas ha intresse i Sverige. Annars är lyriken
av lokalt intresse.
De danska romanerna förmådde icke
tilldraga sig något större intresse år 1933. Jakob
Paludan kom med ”Under Regnbuen”, en
fortsättning på ”Torden i Syd”, hans roman
om krigsåren. I den nya boken har
huvudpersonen lämnat landsortsstaden och kommit
till Köpenhamn som student. Där möter han
efterkrigstidens psykos av moraliskt och
ekonomiskt förfall, hållningslöshet, tanklöshet,
lättköpt erotik. Som en tablå över denna tids
tilldragelser och tankevärld är boken
ypperlig, den ger en bred ström av hågkomster,
en sannfärdig tidsbild. Där finns också en
antydan om den farliga sociala jäsningen i
tiden. Men trots de många utmärkta
skildringarna blir boken som helhet icke någon
stark sak. När huvudpersonens orkeslösa
ungdomsår gått till ända, låter författaren honom
sluta så gott som i en tragedi, som i och för
sig låter sannolik nog — resultatet av hans
förspillda ungdomskraft blir ett slätstruket
äktenskap och en existens som hönseriägare
på landet. Trots sin bitterhet blir honom
denna tillvaro dock icke outhärdlig, den
verkligt stora tragedien antydes endast i samtal,
den åskådliggöres icke i människor och
fram-häves eller understrykes icke av någon
livssyn. Man lägger boken ifrån sig med en känsla
av sterilitet — då däremot god konst kan
verka befriande mitt i den svartaste tragik.
Hulda Lütkens nya roman ”De
Uansvar-lige” är, om man tar sikte på de många
briljant gjorda scenerna, författarinnans bästa
bok. Och det betyder inte så litet, även om
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
